Våren och Jorden.
(Insändt poetiskt försök.)
Så lik en älskling kommer våren,
Med ljusblå mantel öfver sig,
För milda vindar svaja håren.
Och solen lyser huldt hans stig.
Af mod och kärlek allting anuas,
Och hjertat slår mer friskt och armt,
Naturens krafter sammanblandas,
Och lifvet blir mer rikt än varmt.
Och jorden, uti oskuldsskruden,
Ler ljuf och rodnar för hans blick;
Hon älskar ömt den trogne Guden,
Som återkom i samma skick.
Väl kringom pannan, första dagen,
Bär hon blott sippor, hvita, blå,
Ar blyg och blek i anletsdragen; —
Dess mera älskar han dem så.
Till slut han solskensslöjan virar,
Tjusad, kring dess väsen ömt.
Le då knoppar, och blomma spirar,
Som dag ej sett, ej natten drömt.
De rosor, uti morgonstunden,
Öm nattens sagor hviska tyst,
Och mellan hafven hviska sunden,
Att jorden är af våren kysst.
S—g.