nare voro på högsta modet. De förnämsta per-
soner i landet eftersträfvade lyckan att bli bjudna
till henne, och många adelsjunkrar, som icke
umgingos hos henne, blygdes att tillstå det.
Aldrig har en ung dam varit mera kurtise-
rad än Esmeralda, och dock, besynnerligt nog,
hörde man icke talas om att hon fattat tycke
för någon af sina beundrare. i
Det hade icke gått lång tid förbi, innan Es-
meralda förvärfvat sig ett oinskränkt välde öf-
ver sina medbrottslingar. Då deras styresman
efter förloppet af några månader dog, blef den
unga qvinnan utropad till drottning öfver det
besynnerliga samfundet.
Det var denna kungliga värdighet hon nu
ville afsäga sig till förmån för Rolf.
Sådant var bufvudinnehållet af Esmeraldas
berättelse, hvilken hon afslutade med dessa ord:
— Denna oerhörda makt, lagd i mina hän-
der, är blott en solfjäder; i dina, skall den blifva
en spira... Rolf, antager du mitt anbud?
Den unge mannen hade öfvervägt saken,
medan Esmeralda talade, och redan fattat sitt
beslut.
Också svarade han, utan att tveka:
— Jag antager.
— Lefve konungen! utropade Esmeralda.
Och lindande båda armarne kring sin älska-
res hals, tryckte hon honom hårdt till sitt bröst.
— Nu, frågade hon derefter, torde den nye
konungen säga mig, när han behagar mottaga
sina undersåters hyllning.
— Mina undersåter! utbrast Rolf skrattande.
vilka äro de?