denna utan allt tvifvel på ett eller annat sätt
nedtystad.
Sällskapet räknade visserligen redan bland
sina medlemmar några slösare, tillhörande lan-
dets ädlaste ätter; men de voro alldeles för få-
taliga.
Ett ensamt fruntimmer, fritt från alla familje-
band och tillika hos sig förenande ungdom,
snille och skönhet, kunde i alla afseenden bäst
befrämja falskmyntarnes intresse. Slumpen gjorde
att en ibland dem flera gånger mött Esmeralda;
han hade underrättat sig om hennes lefnads-
förhållanden, och samfundets medlemmar hade
enhälligt kommit öfverens om att de icke kunde
träffa någon lämpligare person än henne.
Det var intet tvifvel underkastadt, att ju
icke Esmeralda, om hon blefve rik och kunde
omgifva sig med en lyx, värdig hennes vackra
utseende, snart skulle på sina lysande fester
samla omkring sig en hel skara lättsinniga unga
män, som ledsnat vid umgängeslifvet i de hö-
gre kretsarne.
Hon skulle komma i ropet, och hennes hotell
bli ett neutralt område, der falskmyntarne och
sönerna till landets högst uppsatte män kunde
formera bekantskap med hvarandra.
Förslaget, sålunda framstäldt, var fullt an
tagligt och blef äfven antaget.
Ifrån denna dag uppträdde Esmeralda under
pseudonymen fru San-Lucar (hvarföre detta
spanska namn?) och förvånade Paris genom sina
praktfulla ekipager.
Snart talade man öfverallt om den förtju-
sande utländskan, hennes hotell och hennes
soarger. Det dröjde icke länge förrän de sed-