— Men dessa män... dessa skälmar som
bestulo er... ni visste ju att jag var deras
medbrottsling?
— Deras medbrottsling? Nej, det har jag
svårt att tro. Förmodligen var ni blott ett
blindt verktyg i deras händer... Ni måste lyda
dem. Om ni sjelf fått bestämma ert handlings-
sätt, skulle ni säkerligen aldrig ha tagit en enda
louisdor utaf mig. Man kan icke säga sig vara
medbrottsling åt dem, hvilkas slaf man är. Be-
viset derpå är att ni skickade tillbaka allt hvad
ni kunde rädda bland spillrorna efter mitt skepps-
brott, d. v. s. er andel af bytet.
Esmeralda svarade icke; hon gret. Men det
var glädjetårar som denna gång trillade utför
hennes sammetslena kinder.
Rolf framtog sitt ur, visade det för Esme-
ralda och fortfor sålunda:
— O! jag minnes, såsom hade det varit i
går, den dag, då jag för andra gången under
mitt vistande på värdshuset Gyllene skinnet fick
mottaga ett litet paket, hvarå mitt namn stod
skrifvet ... Jag öppnade paketet; det inneslöt
detta ur, detta ur, som för mig är en skatt,
en relik!... Och bredvid uret låg en liten bil-
jett, hvilken innehöll blott dessa två ord:
Från Esmeralda.
Jag tryckte uret och biljetten till mina läppar
och utropade: Stackars flicka!... Hon är en
ädel varelse, som dukat under i,lifvets kamp!
... Stackars barn!... Gud hade visst ej ska-
pat henne till medbrottsling åt dessa skurkar!
. så ung!... så skön! ... så mycket hjerta!
s.. och så djupt sjunken! Hvarföre kommer
hon ej till mig, som ännu skulle kunna älska
henne och göra henne värdig min kärlek?