spritta till. Den stolte slottsherrn bäfvade, oak-
tadt han hade ett halft tjog betjenter och fem
dryckesbröder till hjelp.
— Ni frågar hvad jag väntar på, sade Rolf
i allvarlig och högtidlig ton. Jag rådgör med
mig sjelf, jag öfverväger.
— dlvad för slag? frågade herr Jacquemet,
mågot sväfvande på målet.
— Jag frågar mig om jag bör göra en sådan
usling, som ni är, den hedern att korsa min
värja med hans, eller om jag helt enkelt bör
rista upp hans mage med deuna dolk eller krossa
hans hufvudskål genom ett pistolskott.
Herr Jacquemet skiftade färg; hans cljest
rödlätta kinder blefvo nästan gröna. Han sprang
upp ur stolen med så stor häftighet att deuna
kastades omkull, och ropade, medan de öfriga
bordsgästerna — förblefvo stumma och fastnag-
lade vid sina platser af häpnad och förskräc-
kelse:
— Herre! .. Herre! jag hoppas niicke ämnar
mörda mig.
Rolf satte åter hatten på hufvudet, och dra-
gande sin värja gick han emot herr Jacquemet.
— Man mördar icke vargar och ormar, sade
han. Man dödar dem och ingenting vidare...
— Den som dödar en menniska, utan att
ge henne tillfälle att försvara sig, är feg.
— Ni menar då att jag är feg?
— Ja. S
— Och det säger ni, eländige: Ni talar om
feghet! Ila ha ha!.. Må ske då, jag skall väl
låta er i det längsta bibehålla hoppet om rädd-
ning. Jag skall nedlåta mig till att duellera
med er... Seså, försvara er ou, herre!
— Jag kan icke, stammade herr Jacquemet.