— Vid min guitarr och min sabel! utropade
La Rose; ni skall bli nöjd med mig. Jag sva-
rar för alla mina följeslagare. Om någon-af
dem blir rusig i dag, vill jag inte behålla mitt
ärliga namn längre. :
— Godt! :
— Törs jag fråga vid hvad tid vi 8 ola bryta
upp!
— Klockan precis tio i qvill. ;
— Jaså... Vi skola hålla oss i ordning.
Återstoden af dagen förflöt, vi upprepa det,
utan att medföra någon anmärkuingsvärd hän-
delse. På utsatt timma voro alla männen till
häst, och den lilla truppen, som nu anfördes
af Rolf, begaf gig under djup tystnad på väg
till slottet Tremblaye. Klockan var omkring
elfva när ryttarne uppnådde den lilla by som
är belägen nedanför det gamla.slottet. Man
vet att bondfolk äro lika höns i det afseendet
att de gå till sängs vid samma tid som dessa
slå sig i ro på sina stänger, d. v. s. då mörkret
inbryter. Också var stora byvägen alldeles öde,
och den Nilla truppen passerade förbi kojorna
utan att bli sedd af någon. I stället för alt
göra halt utanför sjelfva hufvudingången till
borggården, fortsatte Rolf och hans män att
rida utefter parkmuren. De ankommo slutligen
till en liten port, som genom en osynlig fjeder
kunde öppnas utifrån. Rolf, som sedan gam-
malt kände till denna fjeder, upplät porten utan
ringaste svårighet. Alla ryttarne stego al sina
hästar, ledde dessa vid tygeln in i parken och
fastgjorde dem der vid trädstammar. Härefter
fördelade sig våra nattliga äfventyrare i tvenne
skaror, den ena anförd a Rolf och den andra
af La Rose, hvilken Rolf under vägen gifvit del