— Hörpå, min vän, ropade han, jag har
några ord att säga dig. .
Herden, en liten gosse på sin höjd tolf år
gammal, stannade straxt och frågade:
— Är det med mig ni vill tala?
— Ja, min vän, just med dig.
— Ar det för att fråga mig om vägen?
— Hvad är det då för?
— Jag vill språka med dig om ett och an-
nat en stund.
— Jaså; det går inte an; ty om fåren komma
hem, utan att jag är med får jag kanske
stryk,
Rolf tog upp ett par tre silfvermynt ur sin
ficka och räckte dem åt den lille herden.
-— Se här, mitt barn, sade han, om du får
stryk, skall du åtminstone ha något att trösta
dig med.
Gossen såg förvånad på mynten. Han skyn-
dade att taga af sig Mössan och stod ifrån
den stunden helt och hållet till Rolfs förfo-
gaude. Hundarne fingo föra hem hjorden bäst
de kunde, och om något bland fåren förirrade
sig från de öfriga, skulle man helt säkert åter-
finna det följande dag, då hvarken vargar eller
marodörer funnes i trakten.
— Min vän, frågade Rolf, bor du häri byn?
— Ja, min herre. .
— Då bör du erinra dig ha sett en liten
koja, som förr hade sin plats just h r.
— Ahl! ja... jä, svarade herden, tjufskyt-
tens hus, eller huru?
— Ja; hvart har det tagit vägen?
— Det har blifvit nedrifvet.
— Jag ser det; min vän?
.