— När kan du lemna mig uppgift derom?
— Innan aftonen, hoppas jag.
— Godt.
— Behöfver ni mig något nu, herr che-
valier.
— Hvarföre frågar du så?
— Jo, emedan jag eljest skulle stanna här
med ens och verka för den goda saken i stället
för att följa er hem.
— Stanna du, .svarade Rolf och begaf sig
ensam tillbaka till sitt hotell.
Jakob gick nära en halftimma fram och till-
baka utanför porten, funderande hit och dit,
för att finna en lämplig förevändning, hvarun-
der han kunde söka inträde i den väl omgär-
dade trädgården. Men han var icke i ståud
att hitta på någon sådan förevändning.
— Ah! Bah! utbrast han till slut, det är
klokast att öfverlemna allt åt slumpen.
Och han fattade en klocksträng, som hängde
vid porten och ryckte hastigt på densamma.
Ljudet af klockan lät höra sig, hvarpå porten
uppläts och Jakob befann sig ansigte mot an-
sigte med en liten man, som tycktes ha upp-
nått vid pass femtio års ålder, var rödlätt och
fet samt bar ett något luggslitet livre. Jakob
trädde in. Ungefär tvåhundra steg från porten
låg boningshuset. På hvar sin sida om den
stora gång, som ledde upp till detta, voro af-
venbokshäckar plauterade. Sjelfva trädgården
var ofantligt vidsträckt, men synbarligen på sed-
nare tider alldeles vanvårdad. Äfven bonings-
huset såg ut att vara särdeles förfallet:
— Ett besynnerligt tillhåll för älskande, tänkte
Jakob.
Emellertid fästade den lille mannen siaa runda