— När kan du lemna mig uppgift derom? — Innan aftonen, hoppas jag. — Godt. — Behöfver ni mig något nu, herr chevalier. — Hvarföre frågar du så? — Jo, emedan jag eljest skulle stanna här med ens och verka för den goda saken i stället för att följa er hem. — Stanna du, .svarade Rolf och begaf sig ensam tillbaka till sitt hotell. Jakob gick nära en halftimma fram och tillbaka utanför porten, funderande hit och dit, för att finna en lämplig förevändning, hvarunder han kunde söka inträde i den väl omgärdade trädgården. Men han var icke i ståud att hitta på någon sådan förevändning. — Ah! Bah! utbrast han till slut, det är klokast att öfverlemna allt åt slumpen. Och han fattade en klocksträng, som hängde vid porten och ryckte hastigt på densamma. Ljudet af klockan lät höra sig, hvarpå porten uppläts och Jakob befann sig ansigte mot ansigte med en liten man, som tycktes ha uppnått vid pass femtio års ålder, var rödlätt och fet samt bar ett något luggslitet livre. Jakob trädde in. Ungefär tvåhundra steg från porten låg boningshuset. På hvar sin sida om den stora gång, som ledde upp till detta, voro afvenbokshäckar plauterade. Sjelfva trädgården var ofantligt vidsträckt, men synbarligen på sednare tider alldeles vanvårdad. Äfven boningshuset såg ut att vara särdeles förfallet: — Ett besynnerligt tillhåll för älskande, tänkte Jakob. Emellertid fästade den lille mannen siaa runda