xs samtal... Jag förmodar ni
mig ett ögonblic
vet hvem jag ir?
Moses gjorde en jakande åtbörd.
— Ni vet att Debora och jag äro trolofvade,
fortfor. Rolf. Såg mig nu uppriktigt hvad ni
tänker om den unga flickans tillstånd! Säg mig
sanuingen, jag besvär er derom!
— Ni hörde ju nyss, huru jag besvarade
samma fåga, framställd af Nathan.
— Jag märkte att ni tvekade, innan ni fällde
ert yttrande. Ni ville icke göra den stackars
fadren ännu olyckligare genom att betaga ho-
nom hoppet; och deri gjorde vi rätt... Men
med mig är det ett annat förhillande, jag är
ung, jag har mod och sinuesstyrka. Man skulle
kunna slita hjertat ur kroppen på mig, utan
att atvinga mig cit rop. Sig mig sanningen
osminkad!
— Nävål, geumälde Moses och skakade sorg-
set på hufvudet, er trolofvade kan icke mera
räddas! Tlennes lifsgnista slocknar snat.
— Huru många veckor kau hon lefva, tror ni?
— Låt oss icke tala om veckor...
— Huru många dagar då?
— Hon lefver icke en dag till.
Rolf gjorde en åtbörd af förtviflan.
— Au timmar då? stammade han. Iuru
många tunmar?
— På sin höjd en.
Rolf böjde hufvudet. Det syntes att han i
detta ögonblick led de rysligarte qval!
— Ack! fortfor Moses med dof röst och syn-
barligen djupt rörd, så ung, så vacker, så rik,
så älskad!... Och ändock döl... Det är för
färligt!
— Men hvaraf kommer det sig, frågade Rolf,