sig på en stol, utan att säga ett enda ord.
Nathan gick fram till honom och frågade sakta:
— Nåväl, huru finner ni henne?
Den gamle läkaren fästade jå IHesekiel en
genomträngande blick.
— Den stackars flickans tillstånd har icke
förbättrats, sade han deref Besynnerligt nog
har hon inga plågor... Låt heune fortsätta att
ta in al hvad jag ordinerat.
Derpå hviskade han i Nathaus öra:
Vetenskapen förmår icke rädda er dotter
Ni måste derföre auropa våra fäders Gud
den Gud som icke ville tillstädja Abraham
att offra sin so; endast på honom kan ni bygga
ert hopp.
— Huru! Ni förtviflar således om hennes till-
frisknande?
— Nei, det gör jag icke... Hon är ung och
har god sömn... Jag för mia del kommer att
hoppas ända iu i sista ögonblicket.
— Ja, men hvarföre icke försöka något
medel?
— Helt enkelt derföre att jag icke känner
något medel, som kan bota hennes onda. Jag
vet icke hvilken sjukdom hon har. Under hela
den länga tid jag varit praktiserande läkare har
jag uldrig påträffat ett dylikt fall! Pulsen slår
jemnt, blodet cirkulerar obehindradt, hon sotver
godt och har inga plågor; och dock altynar
hon allt mer och mer... Oförklarligt!. .. Emel
lertid förlora icke modet, min gamle vän, utan
gör som hoppas!
Iärjå steg Moses upp och beredde sig att
gi. Kolt följde honom ut i yttre rummet och
hejdade honom der.
Min herre, sade han, var god och bevilja