—
förut beslutat att, kosta hvad det ville, omin-
tetgöra Rolfs och Deboras förening. Men som
hon icke kunde nå detta mål annorledes än
genom ett brott, mördade hon långsamt den
stackars judinnan medelst det gift som mor Mo-
loch på henues begäran tillagat. Ohyggligare än
sjelfva mordet var, enligt vår tanke, att hon
omfamnade och smekte på samma gång hon
dödade!
Njgon klappade på porten.
— Det är troligeu Moses, sade Nathan samt
gick att släppa in den ankommande. Straxt
derpå kom han tillbaka och förde då med sig
en högväxt gubbe, något böjd af ålder och
klädd i en svart sammetsdrägt. Långa hvita
hårtestar framstucko under hans kalott och blan-
dade sig med det yfviga skägg, som betäckte
eu stor del af hans bröst. Denne man var den
judiske läkaren Moses, nästan hundra år gam-
mal och känd öfver hela Paris för sin utomor-
dentliga skicklighet.
Deberas sista timma.
Den gamle läkaren gick tyst fram till sjuk-
sängen. Debora hade ögonen tillslutna.
— Ilon sofver, hviskade Nathan.
Den unga flickan såg upp och stammade:
— Nej, min far... jag sofver icke...
— Miu flicka, sade Moses, gif mig er hand!
Debora bemödade sig förgäfves att lyfta upp
randen; till den grad utmattad var hon. Dok-
or Moses böjde sig ned öfver den sjuka och
fler att noga ha undersökt henne, satte han