— Jo, han har hos min far formligen anhållit derom. — Nå, då, stammade Venus, då förstår jag inte... : — Hvarföre jag är så djupt nedslagen. :: Nåväl, så hör: min far har afslagit herr Tremblayes framställning. Venus kände sig likasom pånyttfödd. Hon förmådde knappt dölja sin glädje. — Afslagit! sade hon. Det var besynnerligt. Hvad kunde han väl ha för skäl dertill? — Jo, han påstår, att jag skulle bli olycklig med Rolf... Likasom kunde man bli olycklig med en make som man älskar och af hvilken man är älskad tillbaka!.:. Han säger att jag skulle komma att behandlas med förakt af herr Tremblayes slägtingar och att dennes passion för spel snart skulle bringa både honom och mig till tiggarstafven ... Ack, de fäderna, de inse icke att det är oändligt mycket ljufvare att dela nöd och armod med den man älskar än lefva i öfverflöd med en annan: Efter att ha uttalat dessa ord, föll Debora i konvulsivisk gråt. Venus försökte trösta henne så godt hon kunde, men förgäfves. Det tjenar till intet att söka förhindra utbrott af smärta och förtviflan; sjelfva de tårar, man vill aftorka, lindra mera än alla tröstegrunder. Då mamsell Lucifer följande dag kom tillbaka, var Debora till det yttre temligen lugn. Venus, som icke kände sin väninnas karakter i botten, hoppades att tiden nog skulle läka hennes hjertesår. Men Debora var ej en hvardagsmenniska; hon hörde till det ringa antalet af dem som älska endast en gång i lifvet. Också fanns för henne ingen glädje mera på jorden,