— Jo, han har hos min far formligen an-
hållit derom.
— Nå, då, stammade Venus, då förstår jag
inte... :
— Hvarföre jag är så djupt nedslagen. ::
Nåväl, så hör: min far har afslagit herr Trem-
blayes framställning.
Venus kände sig likasom pånyttfödd. Hon
förmådde knappt dölja sin glädje.
— Afslagit! sade hon. Det var besynnerligt.
Hvad kunde han väl ha för skäl dertill?
— Jo, han påstår, att jag skulle bli olycklig
med Rolf... Likasom kunde man bli olycklig
med en make som man älskar och af hvilken
man är älskad tillbaka!.:. Han säger att jag
skulle komma att behandlas med förakt af herr
Tremblayes slägtingar och att dennes passion
för spel snart skulle bringa både honom och
mig till tiggarstafven ... Ack, de fäderna, de
inse icke att det är oändligt mycket ljufvare
att dela nöd och armod med den man älskar
än lefva i öfverflöd med en annan:
Efter att ha uttalat dessa ord, föll Debora i
konvulsivisk gråt. Venus försökte trösta henne
så godt hon kunde, men förgäfves. Det tjenar
till intet att söka förhindra utbrott af smärta
och förtviflan; sjelfva de tårar, man vill aftorka,
lindra mera än alla tröstegrunder.
Då mamsell Lucifer följande dag kom till-
baka, var Debora till det yttre temligen lugn.
Venus, som icke kände sin väninnas karakter i
botten, hoppades att tiden nog skulle läka hen-
nes hjertesår. Men Debora var ej en hvardags-
menniska; hon hörde till det ringa antalet af
dem som älska endast en gång i lifvet. Också
fanns för henne ingen glädje mera på jorden,