Äfventyraren.
Roman af förf. till ,Jean Vaubaron.
(Eorts. fr. föreg. AZ.)
Det var med klappande hjerta och en
på samma : gång ljuf och pinsam oro hon lem-
nade Nathan och begaf sig till sina enskilda
rum. Der fann hon Venus som nyss anländt
och väntade henne.
Mamsell Lucifer märkte genast att Debora
var upprörd.
— Min Gud, kära Debora, frågade hon ifrigt,
mår ni illa?
— Jag? utbrast judinnan, i det hon sökte
återvinnna väldet öfver sig sjelf. Nej visst inte
... Tycker ni då jag ser lidande ut?
— Nyss var ni så blek, och nu är ni all-
deles purpurröd i ansigtet... Någonting har
bestämdt händt... Jag är säker derom... Hvar-
före icke öppna ert hjerta för mig; jag iärju er
vän, er syster?
— Ack ja, ni är min vän, min goda syster!
utropade Debora, i det hon omfamnade: Venus.
Jag har er att tacka för mivt lif, skulle jag
icke då ha förtroende för er?.. Jag skall säga
er allt...
— Ja, tala, inföll mamsell Lucifer, jag hör er.
De: båda unga flickorna satte sig bredvid
hvarandra på en af sofforna. Venus förde sin
arm omkring Deboras lif samt fästade på henne
en nyfiken: ack. Men denna.blick uttryekte
ingen verk gillgifvenhet, utan tvärtom endast
svartsjuka. ICE stög ned ögonen och sade:
— Jag känuer mig så underlig till mods,