Äfventyraren. Roman af förf. till ,Jean Vaubaron. (Eorts. fr. föreg. AZ.) Det var med klappande hjerta och en på samma : gång ljuf och pinsam oro hon lemnade Nathan och begaf sig till sina enskilda rum. Der fann hon Venus som nyss anländt och väntade henne. Mamsell Lucifer märkte genast att Debora var upprörd. — Min Gud, kära Debora, frågade hon ifrigt, mår ni illa? — Jag? utbrast judinnan, i det hon sökte återvinnna väldet öfver sig sjelf. Nej visst inte ... Tycker ni då jag ser lidande ut? — Nyss var ni så blek, och nu är ni alldeles purpurröd i ansigtet... Någonting har bestämdt händt... Jag är säker derom... Hvarföre icke öppna ert hjerta för mig; jag iärju er vän, er syster? — Ack ja, ni är min vän, min goda syster! utropade Debora, i det hon omfamnade: Venus. Jag har er att tacka för mivt lif, skulle jag icke då ha förtroende för er?.. Jag skall säga er allt... — Ja, tala, inföll mamsell Lucifer, jag hör er. De: båda unga flickorna satte sig bredvid hvarandra på en af sofforna. Venus förde sin arm omkring Deboras lif samt fästade på henne en nyfiken: ack. Men denna.blick uttryekte ingen verk gillgifvenhet, utan tvärtom endast svartsjuka. ICE stög ned ögonen och sade: — Jag känuer mig så underlig till mods,