Äfventyraren.
Roman af förf; till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AM.)
Venus tvekade. Efter en stund räckte hon
fram handen, hvilken mor Moloch genast fattade
och noga undersökte.
— Ni har redan lidit mycket, ser jag, sade
spåqvinnan.
— Ack ja, mycket!
— Ni har kommit till verlden under infly-
tande af en oblid stjerna. Blod utgöts i er
födelsestund.
Venus gjorde en åtbörd af fasa:
— Visste ni icke det? frågade mor Moloch.
— Nej.
— Jag ser mycket spildt blod på er lef-
nadsväg.
Venus blef ännu blekare än hon varit. Den
gamla qvinnan fortfor:
— I er tidigare barndom har ni kallat en
mördare fader. Mins ni honom ännu?
— Ja, jag minnes honom, stammade Venus.
— Helt nyligen utgöt ni blod, men ni be-
gick då intet brott; ni öfvade i stället rättvisa,
försvarade er mot öfvervåld ... Ar det inte så?
Ni har dödat en menniska, och dock är ni ej
brottslig : . .
— Ser ni det? utropade Venus.
— Ja, och jag är viss på att jag ej miss-
tager mig.
— Men då blir jag ju frikänd och lössläppt,
eller huru? säg!
— Nej, det blir ni inte.