Äfventyraren. Roman af förf; till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AM.) Venus tvekade. Efter en stund räckte hon fram handen, hvilken mor Moloch genast fattade och noga undersökte. — Ni har redan lidit mycket, ser jag, sade spåqvinnan. — Ack ja, mycket! — Ni har kommit till verlden under inflytande af en oblid stjerna. Blod utgöts i er födelsestund. Venus gjorde en åtbörd af fasa: — Visste ni icke det? frågade mor Moloch. — Nej. — Jag ser mycket spildt blod på er lefnadsväg. Venus blef ännu blekare än hon varit. Den gamla qvinnan fortfor: — I er tidigare barndom har ni kallat en mördare fader. Mins ni honom ännu? — Ja, jag minnes honom, stammade Venus. — Helt nyligen utgöt ni blod, men ni begick då intet brott; ni öfvade i stället rättvisa, försvarade er mot öfvervåld ... Ar det inte så? Ni har dödat en menniska, och dock är ni ej brottslig : . . — Ser ni det? utropade Venus. — Ja, och jag är viss på att jag ej misstager mig. — Men då blir jag ju frikänd och lössläppt, eller huru? säg! — Nej, det blir ni inte.