Spamnålsmarknaden fortfarande fav. Om öfversitteri hos yngre militärer. (Insändt från en äldre f. d. officer i landsorten.) Länge har man, isynnerhet från hufvudstaden. f tt höra, tyvärr befogade underrättelser, om yngre officerares ostädade uppförande och opassande uppträdande! Månne icke detta något kunde dämpas genom att helt och hållet förbjuda dem civila kläders begagnande? Att en, isynnerhet ung, militär måste vara glad och med ibland de glada är ju klart, men han skall derföre icke vålla den allmänna glädjens och lugnets störande genom att ostädadt uppträda. Detta tillåta sig dock somliga, troligtvis till stor del derföre att de äro civilt klädda och således mindre lätt ivenkända; men om uniformen utgjorde deras enda, såväl helgsom hvardagsdrägt, blefve de snarare utsatta för uppmärksamheten, ambitionen skulle ovilkorligen vakna och de sjelfva finna att de hittills uppfört sig på sätt, som alldeles icke passar en militär, hvilken redan blifvit anförtrodd att vara konungens trotjenare. En nummerkarl som på gata eller ställe uppförer sig opassande kan väl för ögonblicket genom slagsmål eller flykt göra sig tri, men alltid har man hunnit att å hans uniform se de märken som sedan välla hans upptäckande. Månne icke också sådana uppträden göras af unga officerare, som. vanligtvis flera i sällskap, isynnerhet nattetid, passera gator och lokaler? Jo, men de behöfva ick:t bära den så pinsamma och besvärliga uniformen, på hvilken man ju kunde igenkänna dem, utan hafva råd att bekosta sig civila kläder, som derigenom rädda dem. Det är i sanning som om de skulle skämmas för uniformen, alldenstund de icke veta huru fort de skola få den af sig, efter slutad tjenstgöring. Vid alla tillfällen, der mycket och blandadt folk infinner sig, ser man många officerare, men sillan någon i uniform. Om då bändelsevis någon skulle hafva förirrat sig dit i den uniform, som han blifvit tilldelad just för att bära densamma, då kallas han för att vara rå, Obildad, duger ej till officer och generar hela korpsen. Tänk, huru rå och obildad skulle icke den då vara, som vågade visa sig i uniformen på en teater, der också mycket folk samlas, men som de flesta af dessa herrar aldrig tänkt på, nemligen krigsteatern. Huru olyckliga äro icke dessa herrar, som råkat ut för en så besvärlig beklädnad, som de tycka sig ej kunna ogeneradt bära, utan skämmas för? Den borde tvärtom alltid påminna dem sjelfve, såväl som ett förståndigt och rättvist samhälle. om hvad de verkligen äro ämnade till och hvad de under fred gå som reserv för. Dessutom, om man skulle antaga att en officer icke hade andra källor att hemta penningar ur, än sin lön och han skydde att genom skuldsättning såsom ung förderfva hela sin framtid, så vore väl intet förmånligare än att slippa de stora utgifterna för civila kläder, hvilka utgifter genom nya moder och officerens egen vilja att hålla sig i bredd med sina jemnlika oftast närma sig till hela lönen. Till uniform, vivre, logi och nöjen finnes då icke mycket qvar, och skuldsättning blir en oundviklig följd. De flesta utländska militärer begagna alltid uniform, och egnas också densamma en utomordentlig heder. De afhålla sig visst icke från offentliga nöjen och det glada lifvet, men alldenstund de, oftare än våra officerare, lefva af endast sin lön, så få de icke tillfälle att under en enda afton bortslösa stora summor, och sällskapslifvet blifver det oaktadt både angenämare och naturligåre. Huru tråkigt, om ej vådligt borde det icke vara för en officer att begagna civila kläder? En karl, som nyss blifvit varnad af sin förman och då visat en åtminstone ytlig vördnad, möter honom en stund derefter, och i stället för att göra honnör gifver han honom blott en föraktlig blick, — eller annat värre, — låtsande sig sedan, vid förhör, ej hafva känt igen sin förman; karlen kan härför åtminstone icke till strängt straff dömas, ty ingen kan bevisa att han vetat hvem han förolämpat. För den svenska, isynnerhet indelta, armen der befälen hafva privata göromål, under hvilka uniformen ej kan begagnas, vore väl omöjligt att helt och hållet neka de civila klädernas begagnande, men nog kunde föreslås, att befälet alltid så länge det vistades i Garnisons-stad skulie bära sin uniform, och på landet åtminstone så länge exercistiden varade. De civile skulle snart genom att oupphörligt se uniformer omkring sig, införlifvas med dem, n. b. då de som bära dem uppföra sig som det sig egnar och anstår, hvaraf bekantskaper och närmanden skulle blifva följden; och då vore ju redan det för landet, — isynnerhet i händelse af ett krig — så vådliga afståndet emellan militärer och civila försvunnet. — Den fattige officeren, som ingalunda är den sämste, kunde då, i anseende till att vara lika modernt klädd, som den rike ej behöfva — som nu så ofta är fallet, blifva tillbakasatt och jemnlikheten, dem emellan, skulle snart visa sig, till stor nytta inom det militära området.