Spamnålsmarknaden fortfarande fav.
Om öfversitteri hos yngre militärer.
(Insändt från en äldre f. d. officer i landsorten.)
Länge har man, isynnerhet från hufvudstaden.
f tt höra, tyvärr befogade underrättelser, om yngre
officerares ostädade uppförande och opassande upp-
trädande! Månne icke detta något kunde dämpas
genom att helt och hållet förbjuda dem civila klä-
ders begagnande?
Att en, isynnerhet ung, militär måste vara glad
och med ibland de glada är ju klart, men han
skall derföre icke vålla den allmänna glädjens och
lugnets störande genom att ostädadt uppträda.
Detta tillåta sig dock somliga, troligtvis till stor
del derföre att de äro civilt klädda och således
mindre lätt ivenkända; men om uniformen utgjorde
deras enda, såväl helg- som hvardagsdrägt, blefve
de snarare utsatta för uppmärksamheten, ambi-
tionen skulle ovilkorligen vakna och de sjelfva
finna att de hittills uppfört sig på sätt, som allde-
les icke passar en militär, hvilken redan blifvit an-
förtrodd att vara konungens trotjenare.
En nummerkarl som på gata eller ställe uppfö-
rer sig opassande kan väl för ögonblicket genom
slagsmål eller flykt göra sig tri, men alltid har
man hunnit att å hans uniform se de märken som
sedan välla hans upptäckande. Månne icke också
sådana uppträden göras af unga officerare, som.
vanligtvis flera i sällskap, isynnerhet nattetid, pas-
sera gator och lokaler? Jo, men de behöfva ick:t
bära den så pinsamma och besvärliga uniformen,
på hvilken man ju kunde igenkänna dem, utan
hafva råd att bekosta sig civila kläder, som deri-
genom rädda dem. Det är i sanning som om de
skulle skämmas för uniformen, alldenstund de icke
veta huru fort de skola få den af sig, efter slutad
tjenstgöring. Vid alla tillfällen, der mycket och
blandadt folk infinner sig, ser man många office-
rare, men sillan någon i uniform. Om då bän-
delsevis någon skulle hafva förirrat sig dit i den
uniform, som han blifvit tilldelad just för att bära
densamma, då kallas han för att vara rå, Obil-
dad, duger ej till officer och generar hela korp-
sen. Tänk, huru rå och obildad skulle icke den
då vara, som vågade visa sig i uniformen på en
teater, der också mycket folk samlas, men som de
flesta af dessa herrar aldrig tänkt på, nemligen
krigsteatern.
Huru olyckliga äro icke dessa herrar, som råkat
ut för en så besvärlig beklädnad, som de tycka
sig ej kunna ogeneradt bära, utan skämmas för?
Den borde tvärtom alltid påminna dem sjelfve, så-
väl som ett förståndigt och rättvist samhälle. om
hvad de verkligen äro ämnade till och hvad de
under fred gå som reserv för.
Dessutom, om man skulle antaga att en officer
icke hade andra källor att hemta penningar ur,
än sin lön och han skydde att genom skuldsättning
såsom ung förderfva hela sin framtid, så vore väl
intet förmånligare än att slippa de stora utgifterna
för civila kläder, hvilka utgifter genom nya moder
och officerens egen vilja att hålla sig i bredd med
sina jemnlika oftast närma sig till hela lönen.
Till uniform, vivre, logi och nöjen finnes då icke
mycket qvar, och skuldsättning blir en oundviklig
följd.
De flesta utländska militärer begagna alltid uni-
form, och egnas också densamma en utomordent-
lig heder. De afhålla sig visst icke från offent-
liga nöjen och det glada lifvet, men alldenstund
de, oftare än våra officerare, lefva af endast sin
lön, så få de icke tillfälle att under en enda afton
bortslösa stora summor, och sällskapslifvet blifver
det oaktadt både angenämare och naturligåre.
Huru tråkigt, om ej vådligt borde det icke vara
för en officer att begagna civila kläder? En karl,
som nyss blifvit varnad af sin förman och då visat
en åtminstone ytlig vördnad, möter honom en stund
derefter, och i stället för att göra honnör gifver han
honom blott en föraktlig blick, — eller annat värre,
— låtsande sig sedan, vid förhör, ej hafva känt
igen sin förman; karlen kan härför åtminstone icke
till strängt straff dömas, ty ingen kan bevisa att
han vetat hvem han förolämpat.
För den svenska, isynnerhet indelta, armen der
befälen hafva privata göromål, under hvilka uni-
formen ej kan begagnas, vore väl omöjligt att helt
och hållet neka de civila klädernas begagnande,
men nog kunde föreslås, att befälet alltid så länge
det vistades i Garnisons-stad skulie bära sin uni-
form, och på landet åtminstone så länge exercis-
tiden varade.
De civile skulle snart genom att oupphörligt se
uniformer omkring sig, införlifvas med dem, n. b.
då de som bära dem uppföra sig som det sig eg-
nar och anstår, hvaraf bekantskaper och närman-
den skulle blifva följden; och då vore ju redan
det för landet, — isynnerhet i händelse af ett krig
— så vådliga afståndet emellan militärer och civila
försvunnet. — Den fattige officeren, som ingalunda
är den sämste, kunde då, i anseende till att vara
lika modernt klädd, som den rike ej behöfva —
som nu så ofta är fallet, blifva tillbakasatt och
jemnlikheten, dem emellan, skulle snart visa sig,
till stor nytta inom det militära området.