par månader ha uppehällit sig i skogar och derunder lidit ofantligt af huuger och köld, ändtligen vågade sig in till närmaste stad, blef vo de vittnen vill Sviuryggens afrättning. Ty just den dagen och i den staden hängdes han. Sedan följde Venus med Bränvinstunnan i många är. De genomströfvade halfva Europa; flickan sjöng och fostermodren söp. En dag, då Venus var ungefär sjutton är gammal, kommo de till ett större feodalgods i Polen. De stannade utanför sjelfva slottet, Venus dansade och slog takten på en tambour de basque. En tät skara af nyfiket tjenstfolk samlade sig omkring henne. Hon och hennes följeslagerska blefvo undfägnade i köket, hvarest hon efter intagen förplägning sjöng flera visor med ackompagnement af guitarr. Då inträdde en betjent och tillkännagaf att husbonden, som blifvit underrättad om hennes ankomst till slottet, ville se och höra henne. Hoa fördes upp i en stor sal, der en gammal, ful och gråskäggig man satt och åt middag. Detta var husbonden. Han måtte ha blifvit mycket betagen i flickan, ty sedan han affärdat henne lät han kalla upp Bränvinstunnan. Henne öfvertalåde han att mot en temligen dryg penningsumma afstå den vackra dansösen åt sig, Försedd med en späckad börs, begaf sig den gamla zigucenerskan från slottet, lemnande Venus åt sitt öde. Denna blef till sin stora förskräckelse instängd i ett rum; der visserligen ingenting fattades, som skunde bidraga till hennes trefnad, men der hon dock fann sig vara en fånge. En läcker aftonmåltid uppbars till henne; hon åt och slog i ett glas vin för att tömma det. Hon förde glaset till munnen, men satte det genast ifrån