Ett nödens hem. Ack barn! jag har intet att ge er i dag Men Gud skall i morgon väl sända. I de Wenersborg angränsande Dalbobergen, som sträcka sin ödsliga rymd cirka ?4 mil från staden och der åtminstone på sydvestra sidan om stora landsvägen ingen märkbar vegetation är öfrig, sedan eld der flera gånger antändts för att afsvedja de få ljungstrån, som ännu de sednare åren stodo qvar, finnes här och der i bergsklyftorna inkilade små nästen för menniskor, om hvilkas bofälliga skick ingen, som ej sett det, kan göra sig en föreställning. Här dväljas likväl hela familjer, och vi vilja söka skildra ett af dessa s. k. menniskohem. Om vi utsträcka vår vandring till dessa snöregioner och följa Katrinedalsvägen till de småkojor, som ligga straxt nedom Krypetorpet och derifrån våga ett ströftåg rätt i norri eller nnv. imåt de kala bergen, skola vi inom en timma komma till gränsen mellan hemmanet Jonsängens och stadens utmarker. Man skall här tro sig stå i närheten af en för många år sedan öfvergilven bostad, ty der finnes verkligen på det till hälften nedramlade taket i stället för skorsten några uppgillrade kullerstenar, afsedda att utleda den rök, som kan uppstiga från den i kojan varande tillfälliga eldstaden. Af fönster finnas endast 2—53 spruckna rutor i behåll; det öfriga af hvad som förr varit ljusledare är ersatt med några brädlappar, hvilkas fogningar förtätats med mattslarfvor, granris o. d. Här kan således ingen menniska vistas, knappast djur — och likväl dväljes der en hel olycklig familj, deraf hustrun är sjuklig och lytt, mannen sängliggande sjuk och trenne barn af kölden nästan stelnade och af hunger nära liflösa. — — Träd in, ädle vandrare, genom den 3 fot höga ingången, och du skall få se en syn, som du aldrig glömmer — fadren och modren gråtande vridande händerna öfver det olyckliga öde, som blifvit deras del, och barnen ropande efter det, som icke finnes, — värme och bröd. Enda bohaget man här ser, är en med ljung och halm till hälften fylld brits för hela familjen; något husgeråd finnes intet. I detta beklagansvärda hem, som icke lemnar skydd för regn och snö, har likväl modern för 3 veckor sedan födt barn, och det lilla späda barnet är besynnerligt nog ännu vid lif, ehuru modren af brist på föda saknar niring åt detsamma, hvarföre några i vatten upplösta brödsmulor i en klut måste uppehålla den spädas lif, som, inlindad i trasor, omedvetet går sin dystra framtid — eller död tillmötes. Förr lära några brädstycken här och der på det fuktiga jordgolfvet utgjort ett skydd för barnens nakna fötter, men den stränga vintern fordrade dessas antändande på spiseln, så att numera endast den kalla jorden är alldeles obetäckt i kojans inre. Man skulle vara frestad tro, att dessa arma menniskor lefva af intet; ty af födoämnen finnes i detta nödens hem intet spår: de lefva således uteslutande af sina i bergsskrefvorna boende fattiga grannars smulor. Under de sista yrvädersdagarne, då kölden uppgick ända till 10—12 gr., blefvo dessa hårdt