Ett nödens hem.
Ack barn! jag har intet att ge er i dag
Men Gud skall i morgon väl sända.
I de Wenersborg angränsande Dalbobergen,
som sträcka sin ödsliga rymd cirka ?4 mil från
staden och der åtminstone på sydvestra sidan
om stora landsvägen ingen märkbar vegetation
är öfrig, sedan eld der flera gånger antändts
för att afsvedja de få ljungstrån, som ännu de
sednare åren stodo qvar, finnes här och der i
bergsklyftorna inkilade små nästen för menni-
skor, om hvilkas bofälliga skick ingen, som ej
sett det, kan göra sig en föreställning. Här
dväljas likväl hela familjer, och vi vilja söka
skildra ett af dessa s. k. menniskohem.
Om vi utsträcka vår vandring till dessa snö-
regioner och följa Katrinedalsvägen till de små-
kojor, som ligga straxt nedom Krypetorpet och
derifrån våga ett ströftåg rätt i norri eller nnv.
imåt de kala bergen, skola vi inom en timma
komma till gränsen mellan hemmanet Jonsän-
gens och stadens utmarker. Man skall här tro
sig stå i närheten af en för många år sedan
öfvergilven bostad, ty der finnes verkligen på
det till hälften nedramlade taket i stället för
skorsten några uppgillrade kullerstenar, afsedda
att utleda den rök, som kan uppstiga från den
i kojan varande tillfälliga eldstaden. Af fön-
ster finnas endast 2—53 spruckna rutor i be-
håll; det öfriga af hvad som förr varit ljusle-
dare är ersatt med några brädlappar, hvilkas
fogningar förtätats med mattslarfvor, granris o.
d. Här kan således ingen menniska vistas,
knappast djur — och likväl dväljes der en hel
olycklig familj, deraf hustrun är sjuklig och lytt,
mannen sängliggande sjuk och trenne barn af
kölden nästan stelnade och af hunger nära
liflösa. — — Träd in, ädle vandrare, genom
den 3 fot höga ingången, och du skall få se
en syn, som du aldrig glömmer — fadren och
modren gråtande vridande händerna öfver det
olyckliga öde, som blifvit deras del, och bar-
nen ropande efter det, som icke finnes, — vär-
me och bröd. Enda bohaget man här ser, är
en med ljung och halm till hälften fylld brits
för hela familjen; något husgeråd finnes intet.
I detta beklagansvärda hem, som icke lemnar
skydd för regn och snö, har likväl modern för
3 veckor sedan födt barn, och det lilla späda
barnet är besynnerligt nog ännu vid lif, ehuru
modren af brist på föda saknar niring åt det-
samma, hvarföre några i vatten upplösta bröd-
smulor i en klut måste uppehålla den spädas
lif, som, inlindad i trasor, omedvetet går sin
dystra framtid — eller död tillmötes. Förr
lära några brädstycken här och der på det fuk-
tiga jordgolfvet utgjort ett skydd för barnens
nakna fötter, men den stränga vintern fordrade
dessas antändande på spiseln, så att numera
endast den kalla jorden är alldeles obetäckt i
kojans inre. Man skulle vara frestad tro, att
dessa arma menniskor lefva af intet; ty af fö-
doämnen finnes i detta nödens hem intet spår:
de lefva således uteslutande af sina i bergs-
skrefvorna boende fattiga grannars smulor. Un-
der de sista yrvädersdagarne, då kölden upp-
gick ända till 10—12 gr., blefvo dessa hårdt