Äfventyraren. Roman af förf; till .Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AZ.) — Hans erkänsla! tänkte Venus. Gud, hvem fordrar väl någon sådan af honom! Då nu Rolf gjorde en rörelse, likasom ämnade han fortsätta vägen, stammade hon: — Kommer ni tillbaka? — Ja, helt säkert, mamsell. Jag vill att er mor skall förklara en mängd saker, som hon i dag yttrat till mig och som förefalla mig otydliga... — Kommer ni snart? . Rolf var så fördjupad i sina egna tankar att han icke gaf akt på det besynnerliga i den unga flickans enträgenhet. Han svarade helt enkelt: — Ja, inom några dagar, kauske 1 morgon: . se p Härpå bugade han sig för mamsell Lucifer och gick utför trappan. När ban kommit ut på gatan vandrade han med låugsamma steg rakt framåt, utan att tänka på hvarthän det bar. Denna djupa tankspriddhet varade länge. Det var först när Rolf hunnit till boulevarderna, som han väcktes till full medvetenhet af hvad som försiggick omkring honom. Han stannade då tvärt, uppgaf ett rop af harm och slog sig häftigt för pannan; han hade nemligen kommit ihåg att han hvarken sett efter namnet på gatan eller nummern å huset, der mor Moloch bodde. — — — -— — O— — — — —