Äfventyraren.
Roman af förf; till .Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AZ.)
— Hans erkänsla! tänkte Venus. Gud, hvem
fordrar väl någon sådan af honom!
Då nu Rolf gjorde en rörelse, likasom ämna-
de han fortsätta vägen, stammade hon:
— Kommer ni tillbaka?
— Ja, helt säkert, mamsell. Jag vill att er
mor skall förklara en mängd saker, som hon
i dag yttrat till mig och som förefalla mig
otydliga...
— Kommer ni snart? .
Rolf var så fördjupad i sina egna tankar att
han icke gaf akt på det besynnerliga i den
unga flickans enträgenhet. Han svarade helt
enkelt:
— Ja, inom några dagar, kauske 1 morgon:
. se p
Härpå bugade han sig för mamsell Lucifer
och gick utför trappan. När ban kommit ut
på gatan vandrade han med låugsamma steg
rakt framåt, utan att tänka på hvarthän det
bar. Denna djupa tankspriddhet varade länge.
Det var först när Rolf hunnit till boulevarder-
na, som han väcktes till full medvetenhet af
hvad som försiggick omkring honom. Han
stannade då tvärt, uppgaf ett rop af harm och
slog sig häftigt för pannan; han hade nemligen
kommit ihåg att han hvarken sett efter namnet
på gatan eller nummern å huset, der mor Mo-
loch bodde.
— — — -— — O— — — — —