half minut, förrän karaffinen öfverdrogs med en tjock imma. Vid åsynen af denna företeelse väcktes ånyo den unge mannens vidskepelse och fruktan; han darrade, men hans blick var och förblef fästad på samma föremaål. Inom kort förtätades imman och lemnade ett tomrum uti midten. Det skådespel, som nu visade sig för Rolfs öga kom honom ofrivilligt att spritta till. Det var det inre af en fängelsehåla. Väggarne voro bara och bildade af ofantliga stenblock, utan tvifvel ryckta ur jordens innanmäte af Titans arm. En blek ljusstråle trängde ned i detta rum genom en liten glugg, anbragt omkring femton fot öfver marken. Här och der sågos jernkedjor fastgjorda vid väggarne och tortyrredskap. På den ojemna marken krälade en mängd af dessa ormar och insekter som lefva och fortplanta sig utan luft och sol och derföre pläga trifvas oändligt väl i underjordiska fängelser. Rolf uppfattade med. ett ögonkast alla dessa ohyggliga saker. Men han upp: täckte icke straxt någon mensklig varelse, som försmäktade i den rysliga hålm. Småningom vänjdes hans blick vid mörkret och han urskiljde då gestalten af en qvinna, som vid närmare påseende befanns vara ung och utomordentligt vacker. Denna olyckliga varelse satt i ett hörn af fängelset på en usel halmbädd och med ryggen stödd mot den fuktiga stenväggen. I hennes magra, till ytterlighet bleka ansigte lästes den djupaste förtviflan. Hennes rika blonda hår nedföll i oordning kring de mjellhvita axlarne. Den stackars qvinnan var höljd i en slags trasig kåpa af svart tyg. — Mid Gud! tänkte vår hjelte, förvånad öf