half minut, förrän karaffinen öfverdrogs med en
tjock imma. Vid åsynen af denna företeelse
väcktes ånyo den unge mannens vidskepelse
och fruktan; han darrade, men hans blick var
och förblef fästad på samma föremaål. Inom
kort förtätades imman och lemnade ett tom-
rum uti midten. Det skådespel, som nu visade
sig för Rolfs öga kom honom ofrivilligt att
spritta till.
Det var det inre af en fängelsehåla. Väg-
garne voro bara och bildade af ofantliga sten-
block, utan tvifvel ryckta ur jordens innanmäte
af Titans arm. En blek ljusstråle trängde ned
i detta rum genom en liten glugg, anbragt om-
kring femton fot öfver marken. Här och der
sågos jernkedjor fastgjorda vid väggarne och
tortyrredskap. På den ojemna marken krälade
en mängd af dessa ormar och insekter som lef-
va och fortplanta sig utan luft och sol och
derföre pläga trifvas oändligt väl i underjordi-
ska fängelser. Rolf uppfattade med. ett ögon-
kast alla dessa ohyggliga saker. Men han upp:
täckte icke straxt någon mensklig varelse, som
försmäktade i den rysliga hålm. Småningom
vänjdes hans blick vid mörkret och han urskilj-
de då gestalten af en qvinna, som vid närmare
påseende befanns vara ung och utomordentligt
vacker. Denna olyckliga varelse satt i ett hörn
af fängelset på en usel halmbädd och med ryg-
gen stödd mot den fuktiga stenväggen. I hen-
nes magra, till ytterlighet bleka ansigte lästes
den djupaste förtviflan. Hennes rika blonda
hår nedföll i oordning kring de mjellhvita axlar-
ne. Den stackars qvinnan var höljd i en slags
trasig kåpa af svart tyg.
— Mid Gud! tänkte vår hjelte, förvånad öf-