Qvarstående skråförordning. Med detta namn kan med skäl benämnas den måätarförordning, som, trots att allt annat tvång är upphäfdt, ännu icke upphört att vara gällande för Stockholms kommun. Denna förordning innehåller att för all omaJen spanmål, som sjöledes fraktas till hufvudstaden, skall mätareafgift betalas med ett öre pr kubikfot. Om denna, i sig sjelf ganska höga taxa är dock mindre att anmärka, för så vidt mätare begagnas, såsom fallet är då spanmälen är i fartyget lös liggande; ehuru i parentes må sägas att tvenne raska mätare med mycken lätthet uppmäta tretusen kubikfot af hvilken spanmålssort som helst på nio timmar; hvilken tid, räknad för ett dagsverke, inbringar hvardera af dem en dagspenning af öfver elfva riksdaler pr dag, sedan en fjerdedel, eller 7 12 riksdaler, (den andel som tillfaller staden) redan är afdragen. Minst sagdf obilligt tyckes deremot vara att de partier, som omslutuc al säckar införas och vid hvilkas emottagande mitare hvarken användas eller ens äro närvarande, skola drabbas af samma höga algift. Huru skall väl det beskattningssystem värdigt kunna försvaras, som t. ex. med 6 riksdaler och 30 öre skattbelägger ctt hundra säckar råg, hvilka såsom transitogods från Norrköping passera genom Stockholm, hvarest de omlastas för att med annan lägenhet afgå till norrländsk hamn, under det att ett hundra säckar rågmjöl, gåcude samma väg, få fritt passera. Hvarföre, då cen fartygslast, bestående af hälften hvete och hälften hvetemjöl, allt i säckar, från ineller utländsk ort förskrifves, vara nödsakad betala fem å sex öre för hvarje säck hvetey då säcken hvetemjöl går fritt, och då i båda fallen hvarken stadens mätare eller vågar tagas i anspråk. Vilja vederbörande försvara sin mä areförordning dermed, att den bör qvarstå såsom cn inkomstkilla såväl för staden som mitarena samt att uti densamma älfvenledes är inbegripen den hamnoch broafgift, som för så tungt gods måste finnas, så ligga ju inkonseqvenserna i ett dylikt försvar nära Vill hands vid betraktande af, att icke allenast alla slags tullfria, vägbara varor af mjöler och gryner, utan äfven alla viktualieartiklar, såsom fläsk, kött, ost, smör, lax ä., lossas vid de olika hamnplatserna och hemforslas till köpmännens magasiner utan ett öres ersåttning till hvarken packare eller vägkarlar, såvida de icke serskildt anmodas; och likväl är de begge sednare korpsernas, eller som de äldrigt nog kallas: embetenas nummerär lika stor som mitarnes. Och, ifråga om hamnoch broafgift, tynger eller skrymmer minne en säck råg mera än en säck mjöl af samma sädesslag och med lika vigt? Ingalunda! Skäl torde derför vara att antingen åsätta alla vågoch packbara varor en bestämd afgilt, betalbar om vågoch packhuskarlur begagnas eller icke, samt proporiionerlig med afgitten för de mätbara, eller ock — hvad som ir med tidsandan mera förenligt — lemna allting fritt, inskränka mätarnes antal till hälften, men låta dem behålla sin nuvarande taxa för allt det arbete, Ivarom de anmodas. För att slutligen vidröra vär största mätning underkastade importartikel, stenkol, så ärimportörenä:ven dervidlag underkastad samma höga mätarafgilt som för spanmål. Under en följd af är har priset på fem kub.fot stenkol, inclusive frakt c., varit cirka två riksdaler rmt i Stockholms hamn. Finge nu emottagaren, han må vara spekulerande importör, kommissionär eller konsument, handla frivilligt i fråga om mätning, så skulle han genom ackord kunna bereda en dagspenning af minst fem riksdaler pr man åt de personer som för två öre pr fem kubikfot verkställde detta arbete. Nu deremot åligger honom tvänget att betala fem öre för samma rymdmått, eller den artiga summan af två och en half procent aj varans hela kapitalvärde — en förtjenst högre