— Ja, sannerligen ha vi inte en rätt god stund uppehållit oss med honom... en person som jag aldrig sett, och som ni troligen aldrig mera får återse! Rätt kostligt! Debora räckte åter sin hand åt mamsell Lucifer, sägande: — Ni höll nyss på att spå mig; fortsätt, jag ber! — Gerna. Mamsell Lucifer tog emot den framräckta handen och började uppmärksamt undersöka linierna på insidan deraf. Under en half minut tycktes hon försjunken i djupt begrundande. En slags ovisshet lästes på hennes panna; än lägrade sig ett tungt moln deröfver än blef den åter ljus, och den unga damens läppar krusades till ett småleende: — Nåd, min vän? frågade Debora, som blef otålig. Hvad har ni att säga? — Jag skulle helst se, att jag slapp yttra mig . . — Hvarför det? — Emedan jag i er hand läser besynnerliga, osammanhängande, hvarandra fullkomligt motsägande saker, som väckt min förvåning, och för hvilka jag icke ens sjelf kan göra mig reda. — Betyder ingenting! Säg ut! — Se så, var nu inte envis! — Ni förstår väl, att er vägran retat min nyfikenhet. . . — Nå, jag ger efter, men blott på ett vilkor. . — Och detta är? — Ått ni ej tror ett ord af de tokerier, jag nu kommer fram med, — Tokerier! upprepade judinnan förvånad; är det verkligen sannt att ni ej sätter någon tillit till er mors vetenskap?