— Ja, sannerligen ha vi inte en rätt god
stund uppehållit oss med honom... en person
som jag aldrig sett, och som ni troligen aldrig
mera får återse! Rätt kostligt!
Debora räckte åter sin hand åt mamsell Lu-
cifer, sägande:
— Ni höll nyss på att spå mig; fortsätt,
jag ber!
— Gerna.
Mamsell Lucifer tog emot den framräckta
handen och började uppmärksamt undersöka li-
nierna på insidan deraf. Under en half minut
tycktes hon försjunken i djupt begrundande. En
slags ovisshet lästes på hennes panna; än lägra-
de sig ett tungt moln deröfver än blef den åter
ljus, och den unga damens läppar krusades till
ett småleende:
— Nåd, min vän? frågade Debora, som blef
otålig. Hvad har ni att säga?
— Jag skulle helst se, att jag slapp yttra mig . .
— Hvarför det?
— Emedan jag i er hand läser besynnerliga,
osammanhängande, hvarandra fullkomligt mot-
sägande saker, som väckt min förvåning, och
för hvilka jag icke ens sjelf kan göra mig reda.
— Betyder ingenting! Säg ut!
— Se så, var nu inte envis!
— Ni förstår väl, att er vägran retat min
nyfikenhet. . .
— Nå, jag ger efter, men blott på ett vilkor. .
— Och detta är?
— Ått ni ej tror ett ord af de tokerier, jag
nu kommer fram med,
— Tokerier! upprepade judinnan förvånad;
är det verkligen sannt att ni ej sätter någon
tillit till er mors vetenskap?