Äfventyraren. Roman af förf; till ;Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. M.) IX: Rolfs lyckliga stjerna. Gripen af fasa vid åsynen af Leonards dödskamp, blef Gertrud till en början likasom förstenad, men snart vaknade hennes raseri och hämndlystnad. Med ett doft skri rusade hon mot Rolf; denne, som ej ville inlåta sig i strid med den ursinniga qvinnan, undvek hennes anfall genom ett sidosprång och sökte hålla henne på afstånd med värjan, som han ryckt ur den döda kroppen. Hon vågade icke trotsa hans värjspets, men började kasta på honom allt hvad hon fick tag uti. Hennes raseri hade stigit till en fruktansvärd höjd. Hastigt erinrade hon sig en gammal bössa, som hade sin plats i en vrå af rummet och utstötte ett vildt rop, liknande hycnans tjut. Hon sigtade på Rolf; i detsamma slocknade lyktan. Skottet brann af och en kula hven förbi vår hjeltes panna och inträngde i den motsatta väggen. Gertruds darrande hand hade förfelat målet. Rolf rusade fram, ryckte bössan till sig och kastade den åt det håll, der qvinnan stod. Derpå skyndade han åt dörren. Ett qväft skri och fallet af en tung kropp gaf tillkänna att slaget träffat: Utan att stanna ett enda ögonblick, störtade Rolf ut ur detta afskyvärda näste. Då chevaliern kom till quaien, der han kunde skåda på den tindrande stjecnhimmeln och