Äfventyraren.
Roman af förf; till ;Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. M.)
IX:
Rolfs lyckliga stjerna.
Gripen af fasa vid åsynen af Leonards döds-
kamp, blef Gertrud till en början likasom för-
stenad, men snart vaknade hennes raseri och
hämndlystnad. Med ett doft skri rusade hon
mot Rolf; denne, som ej ville inlåta sig i strid
med den ursinniga qvinnan, undvek hennes an-
fall genom ett sidosprång och sökte hålla hen-
ne på afstånd med värjan, som han ryckt ur
den döda kroppen. Hon vågade icke trotsa
hans värjspets, men började kasta på honom
allt hvad hon fick tag uti. Hennes raseri hade
stigit till en fruktansvärd höjd. Hastigt erinra-
de hon sig en gammal bössa, som hade sin
plats i en vrå af rummet och utstötte ett vildt
rop, liknande hycnans tjut. Hon sigtade på
Rolf; i detsamma slocknade lyktan. Skottet
brann af och en kula hven förbi vår hjeltes
panna och inträngde i den motsatta väggen.
Gertruds darrande hand hade förfelat målet. Rolf
rusade fram, ryckte bössan till sig och kastade
den åt det håll, der qvinnan stod. Derpå skyn-
dade han åt dörren. Ett qväft skri och fallet
af en tung kropp gaf tillkänna att slaget träf-
fat: Utan att stanna ett enda ögonblick, stör-
tade Rolf ut ur detta afskyvärda näste.
Då chevaliern kom till quaien, der han kun-
de skåda på den tindrande stjecnhimmeln och