(dessa embDbeten ratt, fordras val deriore, div man ar
ungefär jemnstark i de olika vetenskaper, som man
har att undervisa skolungdomen i. Om detta er-
kännes, torde man måhända äfven medgifva, att
skoladjunkternas mångsidiga användning inom sko-
lans lägre afdelningar (vi lemna utan afseende den
ära, somliga få, att sköta lektors-undervisning utan
både hedren och lönen) innebär en betydlig retning
att i dessa olika rigtningar förskaffa sig vidsträcktare
insigter. Vi vilja icke bestrida att detta mycket
ofta icke är händelsen, men att det både kan
vara det, och mycket ofta verkligen är det, känna
vi af egen erfarenhet, utan att vi just behöfva åbe-
ropa oss på det faktum, att det gifvits flera skol-
adjunkter, som aflagt prof för akademiska befatt-
ningar.
För akademi-docenten saknas helt och hållet
dessa yttre retmedel. Hans sysselsättning inskrän-
ker sig till en enda vetenskap, ofta nog till en gren
af en vetenskap. Det lilla han för gradens afläg-
gande i annat inhemtat (i fall han annars tagit
graden, hvilket är alldeles onödigt) flyger snart sin
kos, ty ingenting manar honom att underhålla och
utvrdga detta vetande. Att detta är sannt vet hvar
och en, som dröjt länge nog vid ett af våra uni-
versiteter för att kunna lära känna docent-perso-
nalen. Men vi föredraga att hålla oss till fakta,
ty dessa plägar man vanligen låta tala. Såsom
sökande till i ett visst stift lediga lektorater
hade en docent från hvardera af våra universiteter
anmält sig. De voro otvifvelaktigt ganska hemma
i de vetenskaper, i hvilka de hade att handleda
den akademiska ungdomen. Möjligt är äfven, att
i något stift, der consistorii-fåderne haft mera vörd-
nad för den akademiska nimbusen, denna omstän-
dighet varit tillräcklig för deras föredragande fram-
för medtäflarne, hvilka voro simpla skoladjunkter.
Men nu visade sig i sin fulla dager följderna af
skoladjunktens och akademi-docentens olika verk-
samhet. Medan docenterna voro skickliga i hvar
sitt, för skolundervisningen underordnade ämne,
voro de sina medsökande, som icke voro dem på
långt när vuxna i deras vetenskap, i allting an-
nat fullkomligt underlägsna, och blefvo derföre
utan krus af consistoriet underkände, Hade den
kungliga propositionen blifvit antagen för några år
sedan, skulle i detta fall slutet helt säkert icke
blifvit, hvad det blef. Det är visserligen sannt, att
de stackars skoladjunkterna, äfven då, hade på
papperet haft rätt att uppträda som dessa lärda
herrars medtäflare. Men en helt annan fråga är,
huruvida de verkligen gjort det; och åter en annan,
huruvida de resp. läroverken vunnit på deras ute-
stängande. Hvad den sednare frågan angår, så
tilltro vi oss visst icke att ingå på svaromål om de
ifragavarande sökandernas förmåga, och lemna åt
docenternas förkämpar att uppskatta den skada,
läroverken, genom deras förbigående, lidit. Den
förra skola vi åter pro virili parte söka belysa.
Derigenom att staten beviljar akademi-docenterne
rättighet att för deras, skolan alldeles icke vid-
kommande, verksamhet vid universiteterne, beräkna
år, såsom om de verkligen vore lektorer; men der-
emot icke tillerkänner skoladjunkterne samma rätt
för deras verkliga tjenstgöring i skolan, gifver den
docenterna survivance på alla lektorater. — Skol-
adjunkten tager samma examina, som docenten.
Ofta är han denne både i hufvud och kunskaper
öfverlägsen. Men nöden tvingar honom att genast
söka sig in vid skolan; då antingen förmögenhet
eller särskilta omständigheter låta den andre stanna
qvar vid universitetet som docent. Det är sannt,
att lagen icke föreskrifver gradual-disputation för
befordran till adjunktur eller collegat; men detta
prof är af temligen underordnad vigt, och flertalet
skoladjunkter äro promoverade. Skoladjunkten lä-
ser och skaffar sig mångsidigt vetande (ehuru han
i de flesta städer har betydlig svårighet att erhälla
nödiga böcker, ty det synes just icke ingå i rege-
ringens afsigter att skaffa elementarläroverken dug-
liga biblioteker) i afsigt att söka första lediga lek-
torat, som passar honom. Han vet, att han kan få
docenter till medsökande, men detta skrämmer
honom icke, emedan dessa inga företrädesrättighe-
ter hafva. — Så är det nu. Men från samma stund
staten beviljar docenterna rätt till hvad de icke
genom sitt arbete förtjena, blir förhållandet helt
annat. Det är möjligt, att genom detta steg, samt
genom att än vidare öka den kräfta, som i form af
akademi-adjunkter alltjemt fräter våra småstads-
universiteter, dessas lärarepersonal skall kunna vid-
magthållas på en respektabel höjd, utan att man be-
höfver tillintetgöra den starka skrå-anda, som i
dem så yppigt frodas. Men hvad som är säkert,
det är att på denna väg man skall fullständigt
döda hågen för vetenskapliga arbeten hos skolad-
junkterna. Medvetandet, att hela flockar rofgiriga
lärdomshajar vid universiteterna kunna lura efter
hvarje ledigblifvet lektorat, skall betaga dem lusten
att kämpa om rofvet; de skola icke söka de lediga
platserna, utan dessa skola odeladt blifva docenter-
nas byte; och endast bland sina kamrater skall do-
centen kunna finna medtäflare. — Och hvad blir
då skoladjunkten? Likgiltig för högre kunskapers
förvärfvande, går småningom det kapital, han vid
universitetet förvärfvat, förloradt, i stället för att
ökas. Han blir en pedant, som icke följer med sin
tid, och som derföre, om han än ursprungligen
varit ämnad till någonting bättre, förblir en stac-
kare. Det står honom riktigt nog öppet att ingå i
kyrkans tjenst; men en protestantisk kyrka, som
vår, kan icke vara synnerligen betjent med embets-
män, som, genom brist på andlig gymnastik, sjun-
kit ned till obscuranternas nivå.
Men icke nog med dessa individuella följder för
skoladjunkterna. Denna samma regering, som
genom det nya representationssätt, hvilket den vid
denna riksdag genomdrifvit, låtit vårt folk taga ett
så vigtigt steg till borgerlig jemlikhet, skall just
härigenom på nytt införa, på skolans område, en
värre söndring, än någonsin der funnits till. Skol-
adjunkten har hittills vetat, att han genom arbete
och ordning kunnat befordras till bådelektor och
rektor. Om det kungliga förslag, genom hvars
framläggande statsrådet Carlson blottställt sig för
möjligheten att blifva ansedd mera som en do-
cent-kär professor vid ett småstadsuniversitet,
än som en oväldig minister, hvilken från en
upphöjd ståndpunkt leende betraktar Små-intres-
senas kamp kommer att blifva lag, har skol-
adjunkten intet annat att göra, än att antingen
läsa på presten, eller, som biförtjenst, slå sig på
något borgerligt yrke. Skolans tjenare skola ut-
göras af docenternas högre lärdomsaristokrati, som
för sitt behof hafva lektorater och rektorater; medan
skoladjunktens äregirighet måste nöja sig med hvad
den redan har, eller på sin höjd kan eftersträfva:
T
NU mANnINA AL AR