(dessa embDbeten ratt, fordras val deriore, div man ar ungefär jemnstark i de olika vetenskaper, som man har att undervisa skolungdomen i. Om detta erkännes, torde man måhända äfven medgifva, att skoladjunkternas mångsidiga användning inom skolans lägre afdelningar (vi lemna utan afseende den ära, somliga få, att sköta lektors-undervisning utan både hedren och lönen) innebär en betydlig retning att i dessa olika rigtningar förskaffa sig vidsträcktare insigter. Vi vilja icke bestrida att detta mycket ofta icke är händelsen, men att det både kan vara det, och mycket ofta verkligen är det, känna vi af egen erfarenhet, utan att vi just behöfva åberopa oss på det faktum, att det gifvits flera skoladjunkter, som aflagt prof för akademiska befattningar. För akademi-docenten saknas helt och hållet dessa yttre retmedel. Hans sysselsättning inskränker sig till en enda vetenskap, ofta nog till en gren af en vetenskap. Det lilla han för gradens afläggande i annat inhemtat (i fall han annars tagit graden, hvilket är alldeles onödigt) flyger snart sin kos, ty ingenting manar honom att underhålla och utvrdga detta vetande. Att detta är sannt vet hvar och en, som dröjt länge nog vid ett af våra universiteter för att kunna lära känna docent-personalen. Men vi föredraga att hålla oss till fakta, ty dessa plägar man vanligen låta tala. Såsom sökande till i ett visst stift lediga lektorater hade en docent från hvardera af våra universiteter anmält sig. De voro otvifvelaktigt ganska hemma i de vetenskaper, i hvilka de hade att handleda den akademiska ungdomen. Möjligt är äfven, att i något stift, der consistorii-fåderne haft mera vördnad för den akademiska nimbusen, denna omständighet varit tillräcklig för deras föredragande framför medtäflarne, hvilka voro simpla skoladjunkter. Men nu visade sig i sin fulla dager följderna af skoladjunktens och akademi-docentens olika verksamhet. Medan docenterna voro skickliga i hvar sitt, för skolundervisningen underordnade ämne, voro de sina medsökande, som icke voro dem på långt när vuxna i deras vetenskap, i allting annat fullkomligt underlägsna, och blefvo derföre utan krus af consistoriet underkände, Hade den kungliga propositionen blifvit antagen för några år sedan, skulle i detta fall slutet helt säkert icke blifvit, hvad det blef. Det är visserligen sannt, att de stackars skoladjunkterna, äfven då, hade på papperet haft rätt att uppträda som dessa lärda herrars medtäflare. Men en helt annan fråga är, huruvida de verkligen gjort det; och åter en annan, huruvida de resp. läroverken vunnit på deras utestängande. Hvad den sednare frågan angår, så tilltro vi oss visst icke att ingå på svaromål om de ifragavarande sökandernas förmåga, och lemna åt docenternas förkämpar att uppskatta den skada, läroverken, genom deras förbigående, lidit. Den förra skola vi åter pro virili parte söka belysa. Derigenom att staten beviljar akademi-docenterne rättighet att för deras, skolan alldeles icke vidkommande, verksamhet vid universiteterne, beräkna år, såsom om de verkligen vore lektorer; men deremot icke tillerkänner skoladjunkterne samma rätt för deras verkliga tjenstgöring i skolan, gifver den docenterna survivance på alla lektorater. — Skoladjunkten tager samma examina, som docenten. Ofta är han denne både i hufvud och kunskaper öfverlägsen. Men nöden tvingar honom att genast söka sig in vid skolan; då antingen förmögenhet eller särskilta omständigheter låta den andre stanna qvar vid universitetet som docent. Det är sannt, att lagen icke föreskrifver gradual-disputation för befordran till adjunktur eller collegat; men detta prof är af temligen underordnad vigt, och flertalet skoladjunkter äro promoverade. Skoladjunkten läser och skaffar sig mångsidigt vetande (ehuru han i de flesta städer har betydlig svårighet att erhälla nödiga böcker, ty det synes just icke ingå i regeringens afsigter att skaffa elementarläroverken dugliga biblioteker) i afsigt att söka första lediga lektorat, som passar honom. Han vet, att han kan få docenter till medsökande, men detta skrämmer honom icke, emedan dessa inga företrädesrättigheter hafva. — Så är det nu. Men från samma stund staten beviljar docenterna rätt till hvad de icke genom sitt arbete förtjena, blir förhållandet helt annat. Det är möjligt, att genom detta steg, samt genom att än vidare öka den kräfta, som i form af akademi-adjunkter alltjemt fräter våra småstadsuniversiteter, dessas lärarepersonal skall kunna vidmagthållas på en respektabel höjd, utan att man behöfver tillintetgöra den starka skrå-anda, som i dem så yppigt frodas. Men hvad som är säkert, det är att på denna väg man skall fullständigt döda hågen för vetenskapliga arbeten hos skoladjunkterna. Medvetandet, att hela flockar rofgiriga lärdomshajar vid universiteterna kunna lura efter hvarje ledigblifvet lektorat, skall betaga dem lusten att kämpa om rofvet; de skola icke söka de lediga platserna, utan dessa skola odeladt blifva docenternas byte; och endast bland sina kamrater skall docenten kunna finna medtäflare. — Och hvad blir då skoladjunkten? Likgiltig för högre kunskapers förvärfvande, går småningom det kapital, han vid universitetet förvärfvat, förloradt, i stället för att ökas. Han blir en pedant, som icke följer med sin tid, och som derföre, om han än ursprungligen varit ämnad till någonting bättre, förblir en stackare. Det står honom riktigt nog öppet att ingå i kyrkans tjenst; men en protestantisk kyrka, som vår, kan icke vara synnerligen betjent med embetsmän, som, genom brist på andlig gymnastik, sjunkit ned till obscuranternas nivå. Men icke nog med dessa individuella följder för skoladjunkterna. Denna samma regering, som genom det nya representationssätt, hvilket den vid denna riksdag genomdrifvit, låtit vårt folk taga ett så vigtigt steg till borgerlig jemlikhet, skall just härigenom på nytt införa, på skolans område, en värre söndring, än någonsin der funnits till. Skoladjunkten har hittills vetat, att han genom arbete och ordning kunnat befordras till bådelektor och rektor. Om det kungliga förslag, genom hvars framläggande statsrådet Carlson blottställt sig för möjligheten att blifva ansedd mera som en docent-kär professor vid ett småstadsuniversitet, än som en oväldig minister, hvilken från en upphöjd ståndpunkt leende betraktar Små-intressenas kamp kommer att blifva lag, har skoladjunkten intet annat att göra, än att antingen läsa på presten, eller, som biförtjenst, slå sig på något borgerligt yrke. Skolans tjenare skola utgöras af docenternas högre lärdomsaristokrati, som för sitt behof hafva lektorater och rektorater; medan skoladjunktens äregirighet måste nöja sig med hvad den redan har, eller på sin höjd kan eftersträfva: T NU mANnINA AL AR