Några ord om det kungl. förslaget att låta akad.-docenter räkna år för lektorstjenstgöring. Bland de kungl. framställningarne till rikets nu församlade ständer förekommer en, som af den stora mängden, såväl af tidningsläsare som riksdagsmän, torde föga påaktas, men som ådragit sig en så mycket större uppmärksamhet af den talrika klass, hvars rätt den temligen skonslöst kastat öfver bord. Det förslag vi mena, är förslaget att låta akademidocenter få såsom lektorer räkna de år, de vid universitet i nämnde egenskap tillbragt; den klass, som af detta förslag får sin rätt förnärmad, är skoladjunkternas och kollegernas. Vi betvifia icke, att rikets ständer skola finnas villiga att gå statsrådet Carlsons önskan till mötes; men då denna hans önskan är och blir en orättvisa, för att icke säga en förnärmelse, mot skolstaten, må skolmännen åtminstone icke utan protest underkasta sig dess utförande. Det ägg, som nu framkläckts i form af en kunglig framställning, har länge rufvats vid universiteterne, och den omständigheten, att kläckningen icke skett förr, kunna vi endast tillskrifva ministrarnes insigt i förslagets uppenbara orättvisa. Vi vilja icke tro någon hund begrafven under dess framläggande vid denna riksdag, men tro icke heller att det blir rättvisare, emedan större frågor tränga det undan, och kanhända låta dess antagande gå för sig utan motstånd, eller derföre att det atgöres utan att de, som derpå måste blifva lidande, få hafva en röst med vid afgörandet. För några få år sedan höjdes från skolan ett allmänt rop om frigörande från universiteternas förmynderskap genom studentexamens afskaffande. Studentexamen upphäfdes, och de yngre akademiska lärarne gingo förlustiga de inkomster studentexamen per fas et nefas beredt dem. Det var nu professorer och en eller annan adjunkt, som stod i särdeles godt förhållande till skolans höge målsmän, hvilka, i form af censorsarfvode och respenningar, slukade de inkomster, som förut räckt till för en hel del docenters underhåll. Dessas leder tunnades allt mera, och i Lund var deras antal en tid bortåt så ringa, att det knappast räckte. till för docentstipendierna. I den gamla goda tiden hade det alltid varit tvertom. Men man var icke nöjd med att indraga studentexamen och åt andra håll leda de penningströmmar, som, direkte och indirekte, genom denna flutit i de yngre akad. lärarnes fickor. Man gick ända derhän i ifver för statens skolor, att man förvägrade dessa läroverk, i hvilka dock så många svaga hufvuden funnit en genväg till studentbrefvet, rättighet att anställa afgångsexamen. Lägger man nu härtill, för hvad Lund särskildt angår, de maktegandes uppenbara partiskhet för de vetenskapsidkare som fått sin bildnlng i Upsala, har man en temligen fullständig samling af de grunder, hvilka, framförallt i Lund, menligt inverkat på rekryteringen af yngre akademiska lärare. Under så fatta omständigheter är det helt naturligt, att dessa herrar söka förskaffa sig materiella garantier för sin vidare fortkomst och ersättning för de mödor de göra sig i vetenskapens tjenst. Akademidocenterna vilja gerna betrakta sig som lektorers vederlikar, om icke såsom stående öfver dessa; och förr i verlden var det vanligt, att de togo brorslotten aflektoraterna. Den sista stora förbättringen af våra läroverk har häri åstadkommit en fullständig omhvälfning: större delen af de nya lektoraterna intagas af män, som egnat sig åt skolans tjenst från den stund de afslutat sina examina vid akademien. Det är möjligt, att bland dem, som varit docenter, finnas folk med större kunskaper, än som besittas af f. d. kollegerna. Men att dessa sednare skött undervisningen sämre, än deras höglärdare embetsbröder, torde vara svårt att visa. Snarare synes det otta nog vara tvertom. Detta betyder hkväl för vår universitetsskråanda ingenting. Lektoraterna äro nu engång de bästa platserna vid elementarläroverken och de böra derföre vara tillflykter för sådana docenter, som man antingen icke kan, eller icke vill, befordra vid universiteterna. Lektoraterna böra således i våra dagar träda i vangpastoraternas ställe. Visserligen en tarflig ersättning, men som likväl, tarflig som den är, icke utan orättvisa kan anvisas dem, som man härmed vill löna, emedan det måste ske på deras bekostnad, som i första hand derpå hafva anspråk. Men innan vi gå vidare, låtom oss tillse hvad dessa lektorater, som man vill upplåta till betesmark åt småstadsuniversiteternas hungrande, egent