Några ord om det kungl. förslaget
att låta akad.-docenter räkna år
för lektorstjenstgöring.
Bland de kungl. framställningarne till rikets nu
församlade ständer förekommer en, som af den
stora mängden, såväl af tidningsläsare som riks-
dagsmän, torde föga påaktas, men som ådragit sig
en så mycket större uppmärksamhet af den talrika
klass, hvars rätt den temligen skonslöst kastat öf-
ver bord. Det förslag vi mena, är förslaget att
låta akademidocenter få såsom lektorer räkna de
år, de vid universitet i nämnde egenskap tillbragt;
den klass, som af detta förslag får sin rätt förnär-
mad, är skoladjunkternas och kollegernas. Vi be-
tvifia icke, att rikets ständer skola finnas villiga
att gå statsrådet Carlsons önskan till mötes; men
då denna hans önskan är och blir en orättvisa,
för att icke säga en förnärmelse, mot skolstaten,
må skolmännen åtminstone icke utan protest un-
derkasta sig dess utförande.
Det ägg, som nu framkläckts i form af en kung-
lig framställning, har länge rufvats vid universiteter-
ne, och den omständigheten, att kläckningen icke skett
förr, kunna vi endast tillskrifva ministrarnes insigt
i förslagets uppenbara orättvisa. Vi vilja icke tro
någon hund begrafven under dess framläggande
vid denna riksdag, men tro icke heller att det
blir rättvisare, emedan större frågor tränga det
undan, och kanhända låta dess antagande gå för
sig utan motstånd, eller derföre att det atgöres
utan att de, som derpå måste blifva lidande, få
hafva en röst med vid afgörandet.
För några få år sedan höjdes från skolan ett
allmänt rop om frigörande från universiteternas
förmynderskap genom studentexamens afskaffande.
Studentexamen upphäfdes, och de yngre akade-
miska lärarne gingo förlustiga de inkomster stu-
dentexamen per fas et nefas beredt dem. Det var
nu professorer och en eller annan adjunkt, som
stod i särdeles godt förhållande till skolans höge
målsmän, hvilka, i form af censorsarfvode och res-
penningar, slukade de inkomster, som förut räckt
till för en hel del docenters underhåll. Dessas
leder tunnades allt mera, och i Lund var deras
antal en tid bortåt så ringa, att det knappast
räckte. till för docentstipendierna. I den gamla
goda tiden hade det alltid varit tvertom. Men man
var icke nöjd med att indraga studentexamen och
åt andra håll leda de penningströmmar, som, di-
rekte och indirekte, genom denna flutit i de yngre
akad. lärarnes fickor. Man gick ända derhän i
ifver för statens skolor, att man förvägrade dessa
läroverk, i hvilka dock så många svaga hufvu-
den funnit en genväg till studentbrefvet, rättighet
att anställa afgångsexamen. Lägger man nu här-
till, för hvad Lund särskildt angår, de maktegan-
des uppenbara partiskhet för de vetenskapsidkare
som fått sin bildnlng i Upsala, har man en temli-
gen fullständig samling af de grunder, hvilka, fram-
förallt i Lund, menligt inverkat på rekryteringen
af yngre akademiska lärare. Under så fatta om-
ständigheter är det helt naturligt, att dessa herrar
söka förskaffa sig materiella garantier för sin vi-
dare fortkomst och ersättning för de mödor de
göra sig i vetenskapens tjenst. Akademidocenterna
vilja gerna betrakta sig som lektorers vederlikar,
om icke såsom stående öfver dessa; och förr i verl-
den var det vanligt, att de togo brorslotten aflek-
toraterna. Den sista stora förbättringen af våra
läroverk har häri åstadkommit en fullständig om-
hvälfning: större delen af de nya lektoraterna in-
tagas af män, som egnat sig åt skolans tjenst från
den stund de afslutat sina examina vid akademien.
Det är möjligt, att bland dem, som varit docenter,
finnas folk med större kunskaper, än som besittas
af f. d. kollegerna. Men att dessa sednare skött
undervisningen sämre, än deras höglärdare embets-
bröder, torde vara svårt att visa. Snarare synes
det otta nog vara tvertom. Detta betyder hkväl
för vår universitetsskråanda ingenting. Lektora-
terna äro nu engång de bästa platserna vid ele-
mentarläroverken och de böra derföre vara till-
flykter för sådana docenter, som man antingen icke
kan, eller icke vill, befordra vid universiteterna.
Lektoraterna böra således i våra dagar träda i
vangpastoraternas ställe. Visserligen en tarflig
ersättning, men som likväl, tarflig som den är, icke
utan orättvisa kan anvisas dem, som man härmed
vill löna, emedan det måste ske på deras bekost-
nad, som i första hand derpå hafva anspråk.
Men innan vi gå vidare, låtom oss tillse hvad
dessa lektorater, som man vill upplåta till betes-
mark åt småstadsuniversiteternas hungrande, egent-