ma de juveler, han fått af markis ReginaldBenoit ätog sig naturligtvis detta. Beklagansvärde Rolf! Vid återkomsten till Gyllene Väduren träffade de grefve Sylvera, som nyss anländt och väntade dem i sällskap med Esmeralda. Herr Tremblaye tackade denne välvillige person för det besvär han gjort sig för hans skull. Grefven svarade helt artigt att han fann sig lycklig öfver att ha fått göra chevaliern en tjenst. Man satte sig till bords. Denna afton var måltiden ej så lifvad som den föregående. En viss förlägenhet herrskade bland sällskapet. Icke ens Rolf, som eljest ansåg sig ha stor anledning till att vara glad, visade någon uppsluppenhet. I synnerhet var Esmeralda dyster; hon knappt svarade, när hon någon gång blef tilltalad, och hvarken åt eller drack. Då och då betraktade hon Rolf förstulet, och ett par gånger fylldes hennes ögon af tårar, som hon oförmärkt borttorkade. Stackars Esmeralda! Ehuru hon var medlem af ett tjufband fanns det dock en vrå i hennes hjerta, dit förderfvet ännu icke trängt. Och i denna vrå hade tvenne himmelska blommor hastigt vuxit upp: medlidandet och kärleken. Herr Benoit tycktes vara försjunken i djupa tankar. Endast sällan såg han sig omkring och kastade då hotande blickar på den unga flickan, hvilkens sätt att uppföra sig mot Rolf synbarligen misshagade honom. Men hon gaf icke akt på hans sura miner. Tanered Estagnac, som eljest plägade språka lika mycket som han åt, var sig i dag mycket olik; han lät maten tysta munnen. Den ende som bibehållit sitt glada lynne och, så godt han kunde, sökte hålla samtalet vid lif, var grefve