ma de juveler, han fått af markis Reginald-
Benoit ätog sig naturligtvis detta. Beklagans-
värde Rolf!
Vid återkomsten till Gyllene Väduren träffa-
de de grefve Sylvera, som nyss anländt och
väntade dem i sällskap med Esmeralda. Herr
Tremblaye tackade denne välvillige person för
det besvär han gjort sig för hans skull. Gref-
ven svarade helt artigt att han fann sig lycklig
öfver att ha fått göra chevaliern en tjenst.
Man satte sig till bords. Denna afton var mål-
tiden ej så lifvad som den föregående. En
viss förlägenhet herrskade bland sällskapet. Icke
ens Rolf, som eljest ansåg sig ha stor anled-
ning till att vara glad, visade någon uppslup-
penhet. I synnerhet var Esmeralda dyster; hon
knappt svarade, när hon någon gång blef till-
talad, och hvarken åt eller drack. Då och då
betraktade hon Rolf förstulet, och ett par gån-
ger fylldes hennes ögon af tårar, som hon oför-
märkt borttorkade. Stackars Esmeralda! Ehuru
hon var medlem af ett tjufband fanns det dock
en vrå i hennes hjerta, dit förderfvet ännu icke
trängt. Och i denna vrå hade tvenne himmel-
ska blommor hastigt vuxit upp: medlidandet
och kärleken. Herr Benoit tycktes vara försjun-
ken i djupa tankar. Endast sällan såg han sig
omkring och kastade då hotande blickar på den
unga flickan, hvilkens sätt att uppföra sig mot
Rolf synbarligen misshagade honom. Men hon
gaf icke akt på hans sura miner. Tanered
Estagnac, som eljest plägade språka lika myc-
ket som han åt, var sig i dag mycket olik;
han lät maten tysta munnen. Den ende som
bibehållit sitt glada lynne och, så godt han
kunde, sökte hålla samtalet vid lif, var grefve