ning. igenkände sin unga frus välbekanta kråkfötter. Han undersökte nu den fatala papperslappen nogare och läste derpå till sin obeskrifliga förvåning följande ord: Tusen tack, min herre, för er tystlåtenhet. Vi träffas åter i morson. Min man går ut kl. 2. Glöm för all det icke att infinna ers. — KL. tu, mumlade vår grossör för sig sjelf, kl. tu, det är då jag brukar vara på börsen! O qvinna, qvinna, så Frithiof sade, den första tavke som Loke hade, det var en lögn och han sände den i qvinnoskepnad etc.n, och utom sig af raseri skrynklade den olycklige äkta mannen ihop det olycksaliga beviset på hans makas otrohet, slog sig för pannan och svor att hämnas. Samma dag vid 2-tiden på eftermiddagen tog han som vanligt hatt och käpp, tryckte en Judaskyss på sin unga frus svällande läppar och gick langsamt och gravitetiskt ner för stora trappan — men smög sig derpå tyst som cen ande, eller som svartsjuk äkta man, bakvägen upp i sitt arbetsrum, som gränsade till unga fruns kabinett, på hvars tjusande inredning han en gång nedlagt lika mycken smak som kostuad. Det var under kärlekens ljufliga tid, nu deremot pinades hans själ af svartsjukans furic, hans tinningar bultade, hans ögon skymdes af förtviflans tåfar, och han var nära att falla i vanmakt, då han hörde tamburdörren öppnas, hörde manliga fjät ljuda i matsalen, i förmaket, sängkammaren och slutligen i kabinettet. Hau hörde sin hustrus ljufva röst, som i förrädisk sopran helsade mordbrännaren af hans äktenskapliga lustslott välkommen, och några minuter dereftet en basröst uttala följande mystiska ord: Högre upp medj hufvudet, min frw. Utom sig af raseri kastar han upp dörren till kabinettet, rusar med vildt stirrande ögon och knutna händer in i rummet och finner — sin lilla fru, som en vacker dag velat öfverraska gin kära man med en vacker handstil, lutad öfver skrifbordet och vid hennes sida en beskedlig skriflärare, som minst af allt drömt om att bli tagen för en Don Juan. — Om grossören i glädjen lät skrifläraren behålla sin nya hatt, förmäler icke historien. Lejonen i Circus Renz. Några arbetare voro nyligen sysselsatta att laga några vattenrör i Circus Renz i Berlin. Reparationen försiggick i närheten af lejonburen och, en af arbetarne kröp af nyfikenhet under vagnen, för att från baksidan kunna titta in till djuren. Då han kom dit ropade han på en kamrat att följa hans exempel, och litande på djurens godmodighet stack han in handen mellan gallerna, för att genom en knuff förmå lejoninnuan att resa sig. Men dyrt fick den olycklige plikta för sin dristighet, ty i samma ögonblick tog det ena af lejonen ett språng, grep fatt i hans hand med sina tänder och pressade sina klor i hans öfverarm. På hans skrik tillkommo alla i stallet närvarande, och bland dem lejonens vaktare, men oaktadt man slog djuren med jernstänger och grepar, så släppte de icke sitt byte, förr än de ätit upp handen och underarmen såväl kött som ben, och den olycklige fick blott en stump af armen qvar. I sanslöst tillstånd fördes karlen först till en fältskär, der han ble! förbunden, och sedan till hospitalet, der hans arm togs af uppe vid skuldran. Han dog lik: väl två dagar derefter. Skulden till olyckshän delsen kan icke tillskrifvas någon annan än ho nom sjelf, ty man hade iakttagit alla möjligt försigtighetsmått att ingen obehörig skulle när ma sig buren. Till trots af händelsen gicl lejontämjaren samma afton in i buren och han prestationer aflupo lyckligt.