ning. igenkände sin unga frus välbekanta kråk-
fötter. Han undersökte nu den fatala pappers-
lappen nogare och läste derpå till sin obeskrif-
liga förvåning följande ord: Tusen tack, min
herre, för er tystlåtenhet. Vi träffas åter i mor-
son. Min man går ut kl. 2. Glöm för all
det icke att infinna ers. — KL. tu, mumlade
vår grossör för sig sjelf, kl. tu, det är då jag
brukar vara på börsen! O qvinna, qvinna, så
Frithiof sade, den första tavke som Loke hade,
det var en lögn och han sände den i qvinno-
skepnad etc.n, och utom sig af raseri skrynk-
lade den olycklige äkta mannen ihop det olyck-
saliga beviset på hans makas otrohet, slog sig
för pannan och svor att hämnas. Samma dag
vid 2-tiden på eftermiddagen tog han som van-
ligt hatt och käpp, tryckte en Judaskyss på sin
unga frus svällande läppar och gick langsamt
och gravitetiskt ner för stora trappan — men
smög sig derpå tyst som cen ande, eller som
svartsjuk äkta man, bakvägen upp i sitt arbets-
rum, som gränsade till unga fruns kabinett, på
hvars tjusande inredning han en gång nedlagt
lika mycken smak som kostuad. Det var un-
der kärlekens ljufliga tid, nu deremot pinades
hans själ af svartsjukans furic, hans tinningar
bultade, hans ögon skymdes af förtviflans tå-
far, och han var nära att falla i vanmakt, då
han hörde tamburdörren öppnas, hörde man-
liga fjät ljuda i matsalen, i förmaket, sängkam-
maren och slutligen i kabinettet. Hau hörde
sin hustrus ljufva röst, som i förrädisk sopran
helsade mordbrännaren af hans äktenskapliga
lustslott välkommen, och några minuter deref-
tet en basröst uttala följande mystiska ord:
Högre upp medj hufvudet, min frw. Utom
sig af raseri kastar han upp dörren till kabi-
nettet, rusar med vildt stirrande ögon och
knutna händer in i rummet och finner — sin
lilla fru, som en vacker dag velat öfverraska
gin kära man med en vacker handstil, lutad
öfver skrifbordet och vid hennes sida en be-
skedlig skriflärare, som minst af allt drömt om
att bli tagen för en Don Juan. — Om gros-
sören i glädjen lät skrifläraren behålla sin nya
hatt, förmäler icke historien.
Lejonen i Circus Renz. Några
arbetare voro nyligen sysselsatta att laga några
vattenrör i Circus Renz i Berlin. Reparationen
försiggick i närheten af lejonburen och, en af
arbetarne kröp af nyfikenhet under vagnen, för
att från baksidan kunna titta in till djuren.
Då han kom dit ropade han på en kamrat att
följa hans exempel, och litande på djurens god-
modighet stack han in handen mellan gallerna,
för att genom en knuff förmå lejoninnuan att
resa sig. Men dyrt fick den olycklige plikta
för sin dristighet, ty i samma ögonblick tog
det ena af lejonen ett språng, grep fatt i hans
hand med sina tänder och pressade sina klor i
hans öfverarm. På hans skrik tillkommo alla
i stallet närvarande, och bland dem lejonens
vaktare, men oaktadt man slog djuren med jern-
stänger och grepar, så släppte de icke sitt byte,
förr än de ätit upp handen och underarmen
såväl kött som ben, och den olycklige fick blott
en stump af armen qvar. I sanslöst tillstånd
fördes karlen först till en fältskär, der han ble!
förbunden, och sedan till hospitalet, der hans
arm togs af uppe vid skuldran. Han dog lik:
väl två dagar derefter. Skulden till olyckshän
delsen kan icke tillskrifvas någon annan än ho
nom sjelf, ty man hade iakttagit alla möjligt
försigtighetsmått att ingen obehörig skulle när
ma sig buren. Till trots af händelsen gicl
lejontämjaren samma afton in i buren och han
prestationer aflupo lyckligt.