5 een Hos er bäste vin, svarade skurken i ho-
nungssöt ton.
Benoits röst återkallade Rolf till fullt med-
vetande, och han kastade omkring sig förvåna-
de blickar. Benoit gissade hans tankar och sade
småleende:
— Mina gäster ha rest, och min systerdot-
ter har gått till sängs; vi äro ensamna.
.— Jag måtte ha sofvit länge.
— Och deri har ni gjort rätt, min unge vän
... Ni kan ju betrakta er, såsom ni vore hem-
ma här.
— Men hvad skola väl nu er systerdotter
och de andra herrarne tänka om mig?
— De tänka helt enkelt, att ni varit uttröt-
tad af den långa resan till häst och derföre
fallit i sömn ... Ingenting annat.
— Ja, jag hoppas, att de icke fattat allt för
dåliga tankar om mig... Och nu min bäste
värd får jag tacka er för er gästfribet och säga
— Åh, stanna en stund! Ni har väl inte
brådtom. Vi böra först komma öfverens om,
när vi skola träffas igen.
— Det kan ske, när ni behagar.
— Jag kommer till er i morgon, så snart
Tancred låtit höra af sig.
to Vet ni, jag tvekar verkligen om jag bör
mottaga de tiotusen francs, ni så ädelmodigt
erbjudit mig till låns.
— Hvarföre det?
— Jag fruktar att derigenom missbruka er
godhet.
— Bah! mitt anbud är gjordt af godt hjerta,
och för öfrigt tycker jag, Gud vet hvarföre, att
ni på sätt och vis tillhör min familj.