valierns kompani kommer att bli förlagdt!...
Nå, låt oss höra priset nu herr major!
— HFemtiotusen francs är väl det minsta man
får bereda sig på.
— Ah, tusan! utbrast Benoit.
— TFemtiotusen francs! upprepade Rolf i en
ton af djup nedslagenhet.
— Något kan man väl hoppas få pruta?
menade handelsmannen.
— Omöjligt! ... Herr Cordaillac får sextio-
tusen francs, om han icke brådskar med att
sälja; men naturligtvis vill han ha pengar så
fort som möjligt, och det är derföre jag tror
han måhinda nöjer sig med den mindre summa
jag nyss uppgaf.
— Då är det bäst att straxt slå affären ur
hågen, sade Rolf.
— NHvarför det? frågade Benoit.
— Ni vet ju huru stor summa jag har att
förfoga öfver; den uppgår inte till femtiotusen
franes.
— Nog vet jag det; men det gör väl ingenting
till saken. ... Tror ni då att min affärsställning
är så klen, eller mitt intresse för er så ljumt,
att jag ej vill hjelpa er i ett fall sådant som
detta. ... Jag hade sannerligen hoppats att ni
helt öppet skulle säga till mig: Benoit, jag be-
höfver tiotusen francs, för att jag måtte få den
glädjen svara, herr chevalier, här har ni dem.
Rolf blef djupt rörd; han fattade Nicolas
Benoits hand och tryckte den varmt.
— Det är således öfverenskommet, återtog den
sistnämnde. Ni begagnar er af mitt erbjudande?
— Ja,
(Forts.)