— Det är mer än sannolikt, fortfor majoren,
att herr Cordaillac i närvarande stund förlorat
äfven den återstående hälften af sitt arf, och
om så är förhållandet, kan man taga för afgjordt
att han följer sitt kompani för att kunna fort-
sätta att spela och sålunda möjligen komma
på grön qvist igen.
— Det kan man verkligen ta för gifvet, sade
grefven. Menu efter min tanke böra vi med
det aldra första sätta oss i förbindelse med ba-
ronen, för att icke detta ypperliga tillfälle att
bereda vår unge vän en ljus framtid må gå
oss ur händerna.
— Jag skall uppsöka honom redan i mor-
gon, genmälde majoren.
— Ni vet då hvar han bor?
— Ja, på hotell Malteser-korset vid Bons-
Enfans-gatan.
— Ack, mina herrar, utropade Rolf, hvad ni
äro goda emot migl!... Jag vet ej huru jag
skall kunna bevisa er min erkänsla!
— Huru högt brukar ett kompani betalas?
frågade Nicolas Benoit.
— Det är olika vid de olika regementena,
svarade majoren. Olyckligtvis stå priserna hö-
gre vid Champagnes regemente än något annat.
Det kommer sig förmodligen af den vackra uni-
formen, hvarvid, som man vet, unge män i all-
mänhet fästa så stor vigt.
— Ack! inföll Nicolas Benoit, uniformerna
vid ert regemente, herr major, äro ovädersäg-
ligen de smakfullaste och mest lysande som
finnas! Vår unge chevalier blir visst oemotstånd-
lig, när han får en sådan på sig! Jag beklagar
de äkta männen i alla de städer der kerr ehe-