tillfället flnns det icke, men nog är det utsigt till ledighet inom den närmaste framtiden. — Hur så? — Jo, vi ha en kompanichef, som heter baron Hector af Cordaillac och hvilken är behäftad med en oöfvervinnerlig passion för spel. Han har förut varit fattig, men fått rikliga understöd af en faster, som nyligen dött. Nu har han fått ärfva henne... — Ah!... Lemnade hon mycket efter sig? — Trettiotusen francs i ränta. — Rätt vackert, min själ.... Blott den värde baronen nu inte spelar bort alltsammans. — Jag är nästan rädd för det, ty han har jemt och ständigt otur... han tappar oupphörligt, och dock kan han ej betvinga sin böjelse för spel... — Ja, det är just de olyckliga spelarne som äro de mest passionerade, inföll grefven af Sylvera helt filosofiskt. Nå, fortsätt herr major? — Denne Cordaillac tog tjenstledighet, då han fick sitt stora arf och har nu vistats någon tid i Paris enkom för att återvinna de stora summor han förut förlorat. För några dagar sedan träffade jag honom och fick då höra att hans förmögenhet redan smultit ihop till hälften . .. — Han hade väl då låtit varna sig och beslutat att icke äfventyra hvad han ännu hade qvar?... . — Nej tvärtom; han svor på att icke sluta förrän han antingen tappat sin sista styfver eller sprängt alla banker och blifvit tio gånger millionär. Grefven utbrast i skratt, och de öfriga bordsgästerna följde hans exempel.