tillfället flnns det icke, men nog är det utsigt
till ledighet inom den närmaste framtiden.
— Hur så?
— Jo, vi ha en kompanichef, som heter ba-
ron Hector af Cordaillac och hvilken är behäf-
tad med en oöfvervinnerlig passion för spel. Han
har förut varit fattig, men fått rikliga under-
stöd af en faster, som nyligen dött. Nu har
han fått ärfva henne...
— Ah!... Lemnade hon mycket efter sig?
— Trettiotusen francs i ränta.
— Rätt vackert, min själ.... Blott den
värde baronen nu inte spelar bort alltsammans.
— Jag är nästan rädd för det, ty han har
jemt och ständigt otur... han tappar oupp-
hörligt, och dock kan han ej betvinga sin bö-
jelse för spel...
— Ja, det är just de olyckliga spelarne som
äro de mest passionerade, inföll grefven af
Sylvera helt filosofiskt. Nå, fortsätt herr major?
— Denne Cordaillac tog tjenstledighet, då
han fick sitt stora arf och har nu vistats någon
tid i Paris enkom för att återvinna de stora
summor han förut förlorat. För några dagar
sedan träffade jag honom och fick då höra
att hans förmögenhet redan smultit ihop till
hälften . ..
— Han hade väl då låtit varna sig och be-
slutat att icke äfventyra hvad han ännu hade
qvar?... .
— Nej tvärtom; han svor på att icke sluta
förrän han antingen tappat sin sista styfver
eller sprängt alla banker och blifvit tio gånger
millionär.
Grefven utbrast i skratt, och de öfriga bords-
gästerna följde hans exempel.