— Det är min ifrigaste åstundan. — Nåväl, det bör icke bli så svårt: — Huru? Ge er till militär!... — Jag har just funderat derpå. — Skaffa er ett kompani vid något framstående regemente; ni blir då bemärkt, regenten önskar se er, era vänner understödja er, ni gifter er med någon rik arftagerska. I stället för ett kompani kommer ni att anföra ett regemente och — blir en ansedd man. Se der har ni ert horoskop och ni kan vara öfvertygad om att jag ej bedragit mig!... — Herr grefven har uttalat min innersta mening! utropade Benoit. Ja, herr chevalier, ja, min unge vän, — tillåt mig få använda denna förtroliga benämning — se der er framtid; hvad beträffar den rika arftagerskan, så skulle man kanhända genom långvarigt och mödosamt spanande lyckas finna en sådan!... eh!... eh!... ehl... Herr Benoit gnuggade förnöjd sina trinda händer och kastade en leende blick på Rolf och Esmeralda, som, efter hvad vi veta, sutto bredvid hvarandra. Den unge mannen lät instinktmessigt ögonen falla på sin täcka granne till höger, å hvilkens kinder den älskvärdaste blygsamhet, efter hvad han trodde, uppjagade en tjusande rosensky, som steg henne ända till hårfästet. — Det är således öfverenskommet, sade Benoit, vår unge vän egnar sig åt krigareyrket. . Men nu är fråga om, huru han skall få ett kompani. — Major, inföll grefven, hur är det vid ert regemente? Finns der intet kompani till salu? — Det beror på... svarade gascognaren; för