—WJa, för det likaväl som något annat;
och för öfrigt har jag ju intet val?
Jag låtsades allvarligt begrunda det förslag,
herr Tremblaye framställt; men i sjelfva verket
använde jag den stund, hvarunder jag iakttog
tystnad, till att uttänka en plan, som jag se-
dan skall ge er del utaf, mina kära bundsför-
vandter. Slutligen återtog jag:
— Sannerligen tror jag inte att ni, så ung
ni är, har bättre urskiljning än jag, gamla
dummerjöns . .. Ju mer Jag tänker på ert för-
slag, dess klokare finner jag det.
— Nå, då beslutar jag mig på allvar för
att bli militär. Tror ni en löjtuantsfullmakt
blir dyr?
— Ja, jag är rädd för, att era fyrtio tusen
francs alldeles, eller åtminstone i det närmaste,
stryka med. Kanske måste ni också sälja era
juveler för att få nödig ekipering.
— Det vore hårdt, om jag skulle nödgas
tillgripa den ressursen; men jag hoppas så icke
skall ske.
— Ja, jag skall för min del göra allt hvad
Jag kan, för att förebygga en sådan olycka.
— Kan ni då äfven i den saken vara mig
till tjenst?
— Jaja,j ni blir förvånad deröfver, emedan
jag är blott en stackars borgare, en oansenlig
handlande vid Grenetat-gatan. Sjelf förmår jag
intet; men ser ni, jag har många bekanta och
vänner, och bland dem finnes personer som bå-
de kunna och vilja tjena mig...
— Hvad säger ni! utropade den unge god-
trogne herrn förtjust.
— Bland andra, fortfor jag, erinrar jag mig
en af mina ungdomsbekanta, vid namn Estagnac,