—WJa, för det likaväl som något annat; och för öfrigt har jag ju intet val? Jag låtsades allvarligt begrunda det förslag, herr Tremblaye framställt; men i sjelfva verket använde jag den stund, hvarunder jag iakttog tystnad, till att uttänka en plan, som jag sedan skall ge er del utaf, mina kära bundsförvandter. Slutligen återtog jag: — Sannerligen tror jag inte att ni, så ung ni är, har bättre urskiljning än jag, gamla dummerjöns . .. Ju mer Jag tänker på ert förslag, dess klokare finner jag det. — Nå, då beslutar jag mig på allvar för att bli militär. Tror ni en löjtuantsfullmakt blir dyr? — Ja, jag är rädd för, att era fyrtio tusen francs alldeles, eller åtminstone i det närmaste, stryka med. Kanske måste ni också sälja era juveler för att få nödig ekipering. — Det vore hårdt, om jag skulle nödgas tillgripa den ressursen; men jag hoppas så icke skall ske. — Ja, jag skall för min del göra allt hvad Jag kan, för att förebygga en sådan olycka. — Kan ni då äfven i den saken vara mig till tjenst? — Jaja,j ni blir förvånad deröfver, emedan jag är blott en stackars borgare, en oansenlig handlande vid Grenetat-gatan. Sjelf förmår jag intet; men ser ni, jag har många bekanta och vänner, och bland dem finnes personer som både kunna och vilja tjena mig... — Hvad säger ni! utropade den unge godtrogne herrn förtjust. — Bland andra, fortfor jag, erinrar jag mig en af mina ungdomsbekanta, vid namn Estagnac,