Uppträdet i Berns salong den
12 februari
har varit föremål för polisundersökning, hvilken
bekräftat denna tidnings berättelse om löjtnant
Peyrons och ingeniör Didriksons oskickliga be-
teende der. Så snart vi erhållit del af proto-
kollet öfver undersökningen skall det blifva
meddeladt.
Imellertid införes här en från landsorten in-
sänd artikel, som visar att äldre officerare lika
mycket som alla civila personer ogilla oskick,
bedrifvet af yngre officerare — en mening som
för öfrigt jemväl delas af de många officerare
i Stockholm, äfven inom subalterngraden, hvilka
icke på offentliga ställen sätta sig öfver andra
närvarande personers känslor, utan sky att störa
de omgifvande.
Den insända artikeln lyder som följer:
Vid genomläsandet af artikeln uti AF 342 röran-
de Militäriskt öfversitteriv, kan undertecknad ej
annat än i minnet återkalla många af sina ung-
domsförvillelser och många af de grofva pojkaktig-
heter, som under min första tid i garnisonstjenst
hörde till ordningen för dagen (eller rättare för
natten!) bland större delen af de unga kamrater-
ne. Jag var ingalunda sjelf bland de minst pojk-
aktige, och vore. färdig förvåna mig öfver att de
fleste af desse vöfversittare, nu äro mycket stadga-
de, aktningsvärda män i samhället, om icke sådant
sannolikt låge i naturens ordning.
Långt ifrån att gilla dylikt brutalt öfversitteri,
vill jag dock icke fördömma desse unge, af lyckan
oftast hastigt gynnade män — ty jag har gudnås
ej varit bättre sjelf — men jag vill med dessa ra-
der blott uppgifva och föreslå ett ofelbart medel
mot fortsättandet af sådana skandallösa uppträden,
hvarom tit. i sin tidning berättar, och hvilket me-
del med förvånande framgång begagnades af che-
fen för det garnisonsregemente der jag passerade
de första subalternsgraderna. — Ifrågavarande chef
utgaf nemligen en vacker dag, till min och alla
öfrige unga kamraters förbittring, en order, som före-
skref: att ingen officer af subalternsgraden egde
rättighet att, utan tjenstgörande majorens speciella
tillåtelse, få, inom garnisonsorten nyttja civila
kläder! Öfverträdelser skedde naturligtvis ej så
sällan; men fruktan för en eller annan månads
arrest på högvakt gjorde att, åtminstone de större
publika förlustelseställena sorgfälligt undvekos då
man utbytt den besvärliga uniformen mot den
trefliga, ogenerade civila rocken, d. v. s. då man
hade behof af att skicka sig annorledes, än som
egnade och anstod en officer.