för krigaryrket; och i sim ungdomliga fantasi
såg han sig redan i besittning af marskalkstaf-
ven. Han trodde ock att markis Reginald från
himlen skänkte sitt bifall till detta hans beslut.
Sedan Rolf sålunda bestämdt sin lefnadsbana,
kände han sig lugnare. Tvenne dagar förflöto,
utan att någon anmärkningsvärd händelse in-
träffade. På morgonen den tredje dagen, vid
pass två timmar sedan han lemnat det värdshus,
der han tillbragt natten, kom han till en backe,
som var så lång och brant, att han hoppade
ur sadeln och gick till fots uppför densamma
ledande sin trogne Bavard vid tygeln. Då han
passerat backen och åter ämnade stiga till häst,
varseblef han en bondgosse, som satt på tio
stegs afstånd från honom vid kanten af vägen.
Denne tycktes vara omkring fjorton år gammal,
hans ansigte var behagligt och uttrycksfullt,
men förfärligt blekt. Man kunde tydligen se
att han var sjuk och lidande; gång på gång
förde han handen mot sitt bröst, likasom för
att dämpa någon häftig smärta. Han var klädd
i en blå utsliten blus af groft tyg och ett par
ytterligt trasiga byxor. På fötterna hade han
träskor. Då han märkte att Rolf betraktade
honom uppmärksamt, slog han ned ögonen och
rodnade starkt. Det syutes på hans anlete att
en våldsam strid försiggick i hans inre. Derpå
sträckte han ut handen mot Rolf och mumlade
med qväfd stämma dessa ord:
— Jag är hungrig.
Rolf närmade sig till gossen och räckte ho-
nom ett mynt. Denne tog ifrigt emot det,
kysste det och utropade:
— Ack, min herre, Gud välsigne er!.:.
Jag slipper då dö i dag...