för krigaryrket; och i sim ungdomliga fantasi såg han sig redan i besittning af marskalkstafven. Han trodde ock att markis Reginald från himlen skänkte sitt bifall till detta hans beslut. Sedan Rolf sålunda bestämdt sin lefnadsbana, kände han sig lugnare. Tvenne dagar förflöto, utan att någon anmärkningsvärd händelse inträffade. På morgonen den tredje dagen, vid pass två timmar sedan han lemnat det värdshus, der han tillbragt natten, kom han till en backe, som var så lång och brant, att han hoppade ur sadeln och gick till fots uppför densamma ledande sin trogne Bavard vid tygeln. Då han passerat backen och åter ämnade stiga till häst, varseblef han en bondgosse, som satt på tio stegs afstånd från honom vid kanten af vägen. Denne tycktes vara omkring fjorton år gammal, hans ansigte var behagligt och uttrycksfullt, men förfärligt blekt. Man kunde tydligen se att han var sjuk och lidande; gång på gång förde han handen mot sitt bröst, likasom för att dämpa någon häftig smärta. Han var klädd i en blå utsliten blus af groft tyg och ett par ytterligt trasiga byxor. På fötterna hade han träskor. Då han märkte att Rolf betraktade honom uppmärksamt, slog han ned ögonen och rodnade starkt. Det syutes på hans anlete att en våldsam strid försiggick i hans inre. Derpå sträckte han ut handen mot Rolf och mumlade med qväfd stämma dessa ord: — Jag är hungrig. Rolf närmade sig till gossen och räckte honom ett mynt. Denne tog ifrigt emot det, kysste det och utropade: — Ack, min herre, Gud välsigne er!.:. Jag slipper då dö i dag...