försöka det. (Hör, hör!) Försöket är nu gjordt
och har lyckats. De östra provinsernas kriminal-
senat inom öfvertribunalet var vunnen för regerin-
gen, men för att kunna öfverrösta den Rhenska
kriminalsenaten och få majoritet, förstärktes tribu-
nålet med ett par tillförlitliga extra-bisittare, ut-
sedde af presidenten Uhden, och regeringen fick
sålunda majoritet med en röst. (Hör, hör!) Denna
eida röst var tillräcklig för att ur kraft försätta
e1 grundrättighet i författningen, detta i stridighet
.1ned alla förr tillfrågade domstolars och sjelfva
ötvertribunälets förra beslut. lIrr ministrar kunna
triumfera öfver sin seger; men må de behänga sina
domare med preussiska statens alla ordnar, deras
stjernor kunna icke skyla de sår, hvilka desse män
inför samtid och efterverld slagit sin egen ära
(lifligt, allsidigt bifall), och ej blett sin, utan ock
sitt fåderneslands ära. (Hör, hör! Förnyadt lifligt
bifall.) Hr justitieministern önskade, att vi skulle
uppskjuta denna diskussion, tills ordalydelsen af
öfvertribunalets motivering och dom blifvit bekant,
och menade, att vi annars strida i mörkret. Men
skulle vi vänta, tills beslutet framlades för oss, så
skulle vi troligtvis aldrig få se det, så länge vi äro
här (ganska riktigt!) Det är omöjligt att tiga,
när denna kammares rättigheter kränkas, och så
öfverlemna oss åt slumpen och godtycket. Saken
sjelf är notorisk genom justitieministerns vittnes-
börd; på motiveringen behöfva vil icke vara ny-
fikna, ty att advocera öfver den klara ordalydelsen
af 84 är en skymf mot det sunda menniskovettet;
justitierådet v. Ammon, en at preussiska statens
mest vördnadsvärde jurister, paragrafens ursprung-
lige författare, tillbakavisar ock de nu uppställda
distinktionerna, såsom ovärdiga en hederlig man.
Enligt generalkrono-åklagarens nuvarande åsigt be-
tyder 8 84 ingenting mer än: för sådane yttran-
den, som i sig sjeliva icke äro straffbara, få icke
heller deputerade bestraffas... (Hör, hör!) Mine
herrar, det gifves en den onda viljans sofistik, in-
för hvilken ingenting består (ganska sannt!) —
(Sedan talaren regogjort för den praktiska nöd-
vändigheten af full diskussionsfrihet inom en folk-
representation; påpekat, huruledes de missbruk,
som deraf kunna uppkomma, upphäfvas genom
sjelfva diskussionsfriheten, och framhållit, att i
sjelfva det kejserliga Frankrike de deputerades
ttrandefrihet icke blifvit antastad, ehuru ännu för-
idet år en deputerad offentligen kallat kejsarens
tronbestigning för ett brott, fortfor han:)
Preussens landtdag beror hädanefter afhr grefve
Lippes (justitieministerns) nåd. Tänken eder in-
trycket, då en minister uppträder och förklarar,
att han icke ämnar svara den föregående hr tala-
ren, ty det skall kronoåklagaren efter cessionen
ombesörja. Redan i går talade hr justitieministern
nära nog i den tonen, då han hotade, att hr inri-
kesministern kunde komma hr justitieministern till
hjelp och låta besätta denna sal med polis. (Hör,
hör!) Han kan, när det faller honom in, låta häkta
en deputerad på talarestolen, såsom gripen på bar
gerning. (Sannt! Munterhet, rörelse.) Mine her-
rar, kunde man under sådane förhållanden ännu
tala om uppfyllelsen af lagstiftande funktion? —
Man har sagt att vårt andragande utgör ett in-
grepp i domaremakten, och att vi under alla om-
ständigheter hafva att underkasta oss en domstols
beslut. Denna uppfattning är oriktig. Rättsstaten
kräfver aktning för hvarje statsmakt, men för
hvarje statsmakt inom dess befogenhetsområde och
icke vidare. Vi hafva att respektera domaremak-
tens skrankor, men domaremaktens också våra.
Anse verkligen hrr ministrar öfvertribunalet oin-
skränkt befogadt att tolka och genom utslag stad-
fästa betydelsen af författningens paragrafer, obe-
roende af öfriga statsmakter? Om tribunalet, trots
den i författningens 43 åt konungen garanterade
oantastligheten, förklarar honom i vissa hänsc-
enden antastlig, kallar honom till en ransakning
eller fäller en straffdom öfver honom, skulle då
den mest inbitne dyrkare af domaremakten antaga,
att regenten bör underkasta sig en sådan behand-
ling? Jag säger nej! Men 8 43 är icke heligare än
s 84 (bravo! ganska sannt!); de stå i samma för-
fattning, förutan hvilken ingen rätt gifves hvarken
för kronan eller folket. (Bifall.) Ville domare-
makten göra sina utslag gällande vare sig mot S
43 eller 8 84, så vore dess åtgärder icke längre
ett utflöde af domaremakten. utan af revolutionärt
våld (stormande bifall), af våld, hvaremot sjelf-
hjelp är en rättighet. (Bifall.) Vår protest kan
väl i närvarande ögonblick ingen faktisk kraft
hafva, men vi skola återkomma till denna protest.
Förebråelsen, att den uppmuntrar embetsmännen
till olydnad, rörer embetsmännens lydnadspligt,
och denna fråga förtjenar undersökas. (Talaren
citerade åtskillige statsrättslärare, som förklara,
att embetsmannens lydnad aldrig får vara obegrän-
sad; tvärtom är motstånd mot lagvidriga befallnin-
gar embetsmannens både rätt och pligt; R. v. Mohl
säger: .Skurk är den embetsman, som för sin em-
betslön säljer sig åt orättrådigheten.Y Talaren
fortfor:)
De sista åren hafva visat, att vår författning sak-
nar de nödvändigaste skyddsmedeln. Men landets
rättstillstånd får icke för alla tider sålunda vara
öfverlemnadt på nåd och onåd åt de på hvarandra
följande styrelserna. Nu måste vi upprätta ett rå-
märke och för ogiltigt förklara hvarje angrepp på
författningen, från hvilken sida det må komma.
Sedan, när tiden är inne, skola vi nog gifva kraft
åt vårt beslut. Detta är nu den enda utvägen.
Tänkte vår regering något litet på vår stats fram-
tid, då måste hon sjelf blifva rädd för sin egen
sista framgång. Det är sådana angrepp som skaka
det närvarande och förvirra framtiden. Regeringen