Äfventyraren.
Roman af förf. till Jean Vaubaron.
(Forts. fr. föreg. AZ.)
Han lemnade kyrkogården och lösgjorde sin
häst. På några hundra stegs afstånd från kyr-
kan befann sig en skogbeväxt kulle, hvarifrån
man hade vidsträckt utsigt öfver landskapet,
och bakom hvilken Abbeville-vägen framgick.
Rolf styrde sin färd ditåt, och när han uppnått
kullens höjd, stannade han och vände sig om.
Han hade då framför sig Tremblayes park och
det gamla slottet, hvars torn syntes öfver träd-
topparne. — Solen hade nyss sjunkit i en bädd
af moln, som hon färgat blodröda med sina
strålar. Mot denna, ljusa himmel afstucko slot-
tets svarta massor bjert. Ett bittert smålcende
krusade Rolts läppar.
— Så der skall det vara! mumlade han.
Sorg, blod och eld! Så vill jag ha det... Det
är just hvad jag skall medföra, när jag en n gång
kommer tillbaka ... Ahl herr grefvel herr gref-
el... Jag har sagt er att vi skola träffas en
dag! Bed Gud att den icke måtte snart råndas!
Det var er icke nog att sniket återtaga hvad
som tillhörde mig på grund af dens vilja, som
icke mera är till, ni skulle dertill håna mig och
jaga mig på porten... Vi ha en förfärlig räk-
ning att uppgöra med hvarandra, herr grefve!
Den dag då vi åter träffas, skall ni förbanna
detta arf och anropa mig om nåd... Men ni
har varit utan medlidande, jag skall vara så
äfven ... Farväl tills vi råkas, herr grefve!