Äfventyraren. Roman af förf. till Jean Vaubaron. (Forts. fr. föreg. AZ.) Han lemnade kyrkogården och lösgjorde sin häst. På några hundra stegs afstånd från kyrkan befann sig en skogbeväxt kulle, hvarifrån man hade vidsträckt utsigt öfver landskapet, och bakom hvilken Abbeville-vägen framgick. Rolf styrde sin färd ditåt, och när han uppnått kullens höjd, stannade han och vände sig om. Han hade då framför sig Tremblayes park och det gamla slottet, hvars torn syntes öfver trädtopparne. — Solen hade nyss sjunkit i en bädd af moln, som hon färgat blodröda med sina strålar. Mot denna, ljusa himmel afstucko slottets svarta massor bjert. Ett bittert smålcende krusade Rolts läppar. — Så der skall det vara! mumlade han. Sorg, blod och eld! Så vill jag ha det... Det är just hvad jag skall medföra, när jag en n gång kommer tillbaka ... Ahl herr grefvel herr grefel... Jag har sagt er att vi skola träffas en dag! Bed Gud att den icke måtte snart råndas! Det var er icke nog att sniket återtaga hvad som tillhörde mig på grund af dens vilja, som icke mera är till, ni skulle dertill håna mig och jaga mig på porten... Vi ha en förfärlig räkning att uppgöra med hvarandra, herr grefve! Den dag då vi åter träffas, skall ni förbanna detta arf och anropa mig om nåd... Men ni har varit utan medlidande, jag skall vara så äfven ... Farväl tills vi råkas, herr grefve!