personlig upprättelse, utan emedan det moralisk.
elementet i denna fråga faller tunet i våvskålen
Jag må citera en berömd anktoritet derför. Ju
nius säger: Den så kallade hofsamheten rop:
alltid på att man skall nageltara med åtdärderna
men vj med männen, från hvilka åtvärderna komma
Men en sådan hofsamhet är ett cländigt hyckleri
uppfunnet af skurkar och bragt i omlopp blant
narrar (Ganska tiiktigt!) Hvad hjolper det, så
ger han vidare, att upptäcka galna sträfvander
och förderfiiva syften. om mun tillåter de menni.
skor, som tillråda och utföra dem, att icke blot
gå frie från straff, utan ock bibehålla sitt intly-
tande och håna oss med sin konungs gunst 7, Pop:
säger i samma hänseende: sAtt bekämpa abstrakta
laster, utan att auvtasta personer, må vara en ofar-
lig strid, men det är en strid mot skuggor. Mina
herrar, vi hafva här att göra icke med skuggor.
utan med ganska verkliga ting. Propositionerna
och vredesutbrotten i herrekammaren, smidelserna
och förvrängningarne i den konservativa pressen
bekräfta blott hvad jag förlidet ar yttrade om vår
Jjustitteförvaltning.) (Ganska riktigt! Ganska sannt!)
Om då icke blott sådane herrar som v. Below v.
Senufft-Pilsach), utan ock personer, på hvilkas
aktning jag sätter värde, tyckte, att imina ankiagel-
ser voro öfverdrifna och mina uttryck för hårda,
så har dock öfvertribunalets sednaste heslut bovi-
sat, att jag hade rätt. (Sannt!) Ofvertribunalet har
verkligen öfverträffat mina djerfvaste förväntningar.
Man har låtit masken falla: ja mina herrar, derhån
har grefvarne Bismarcks, Kulenburgs och Lip-
Des regering bragt vårt lunds högsta domstol, att
denna domstol icke mer inskränker sig till att håna
landets lagar och författning — dervid äro vi län-
gesedan vane — utan ock kommit derhän att håna
sina egna nyss förut fattade beslut. Det är icke
längre sedan än den 11 jan. 18565, då öfvertribu-
nalet slutbehandlade frågan om åtalet mot depu-
teranden v. Lyskowski och då förklarade, att en
deputerad ej kan inför domstol anklagas för sina
yttranden i deputeradekammaren. Jag har förskaffat
mig full visshet om, att de domstolsledamöter, son:
då voro närvarande, voro president v. Schlieck-
mann, samt öfvertribunalsråden Frech, Golt-
dammer, Heffter, v. Holleben, v. Tippels-
kirch och Kiähne. Nåväl, samme herrar voro
närvarande äfven i sessionen d. 29 jan. detta år,
och de hafva alla, endast med undantag af herrar
Frech och Goltdammer, röstat för regeringen.
(Hör, hör!) Förlidet år, när åtalet föranleddes en-
dast af en föregifven smädelse mot ett landtråd,
var saken för regeringen likgiltig, och sjelfve ge-
neral-kronoåklagaren proponerade då, att anklä-
gelsen skulle tillbakavisas såsom obehörig. Men
nu, sedan pressen bragts till tystnad, skulle ocks:
talarestolen förstummas, och regeringen träffade
alla anstalter för att genomdrifva ett beslut mot.
deputeradekammaren. Samme general-krondåkla--
gare proponerade åtals anställande, och samme hrr
domare, af hvilka förut åtminstone en majoritet
förklarat slika åtal ogiltiga, förklarade nu åtalet
giltigt. (lör, hör!) Jag vet, huru sådane beslut
åvägabringas. Vill regeringen hafva en ny, hitin-
tills oerhörd tolkning af någon lag åvägabragt, så
tala generalåklagare, presidenter och ministrar med
de enskilda tribunalsledamöterna, klaga för dem
öfver odrägligheter, och vidunderligheter i gäl-
lande praxis, uppställa nya synpunkter,, kortliven:
bearbeta personerna och skapa stämningen. (Hör,
hör!) Om presidenten v. Schlieckmann vet man,
att han såsom vicepresident för öfverlandtdomsto-
len i Naumburg ganska väl förstod att tubba de
utslaggifvande domrarne. Ett fall af sådant slag:
är inför domstol konstateradt. (Hör, hör!) Sådåne
fall återkomma nu städse, hvilket ej är underligt,
ty det rättsföraktande våld, som nu sitter vid sta-
tens roder, skulle icke kunna hålla sig uppe, om
icke den krypande ärelösheten ställde sig till dess
förfogan. (Lifligt bifall.) Huru åtalet mot mig
sjelf hopsmiddes, derom må jag blott i korthet:
yttra mig. Först upphäfdes ett nödrop i herre-
kammaren: derpå följde deklamationer öfver oert-
hörd tygellöshet och odrägliga missbruk. Samma
skrik, som i absolutismens dagar höjdes mot pres-
sen, höjdes nu mot diskussionsfriheten i denna
kammare. I herrekammarens plenum framställdes
derefter en proposition att med de bestående la--
garne bekämpa talarestolen i andra kammaren.
Några dagar förut hade minister-presidenten v.
Bismarck i denna sal utropat: åtalå er kunna vi
icken; men i herrekammaren sade han: vi skol
) Samma yttranden, för hvilka Twesten blif-
vit åtalad.
-reaktionära ledamöter af herrekammaäaren.