ände Rolf sin häst, gaf honom spor-
rarne och red bort i galopp. Hvart begaf han
sig? Det visste han icke sjelf; han hade ännu
icke gjort sig den frågan. Sedan den friska
aftonvinden hunnit svalka hans panna, började
han reda sina tankar. Naturligtvis var det hans
hufvudsyfte att så mycket som möjligt aflägsna
sig från Tremblaye. Visserligen lefde ännu
hans föräldrar; men han kunde icke gerna i sin
öfvergifna belägenhet söka en fristad hos dem,
som han i sin lyckas dagar föraktat. Lika litet
ville han anlita de förnäma herrars gästfrihet,
som umgåtts i hans fosterfars hus och der be-
mött honom med välvilja. Han visste mer än
väl att många al markisens vänner gerna skulle
mottaga honom i sina hem; men det kostade
alltför mycket på honom att kallas Rolf Rigaud
af personer, som hittills ansett honom för den
blifvande markisen af Tremblaye, och af dem
behandlas såsom underordnad. Han erinrade
sig att han hade en summa penningar med sig,
och väl vetande att man nog tar sig ut i veil-
den, blott man har kontanter, repade han mod.
En inre röst tillhviskade honom att, om han
någonstädes kunde finna tröst i sin sorgliga be-
lägenhet, vore det i Paris. Han fattade genast
sitt beslut.
— Jag reser till Paris, tänkte han.
Men som det var längt till hufvudstaden, och
vår hjelte kände starkt behof af både sömn och
mat, beslöt han att påskynda sin ridt, för att
så fort som möjligt komma fram till Abbeville
och der få tillfredsställa sina kroppsliga be-
hofver.
Halfannan timma efier sedan han blifvit ense
med sig sjelf om målet för sin färd, stannade