enligt gällande lagar och författningar skola
meddelas allmänhesen, enär mängas hela väl-
färd deraf beror, från och med nästkommande
är, genom förutgången uppsägning, skiljas från
Post- och Inrikes tidningar; att dessa stämnin-
gar, kallelser och underrättelser af ofvauskrifne
art tryckas särskildt under den gemensamma
rubriken: Rikets allmänna kungörelser; att dessa
kungörelser spridas med posten kring landet,
i likhet med andra länskungörelser, på sätt
likväl att de först komma församlingarnes hrr
pastorer tillhauda, med förständigande att på
sedvanligt sätt vid eller i kyrkan allmängöra
dem; att kungörelserna, efter att sålunda ha
blifvit allmängjorda, öfverlemnas till ordföran-
den 1 kommunalstämma att förvaras; att an
tingen samma auktoritet, som har bestyret med
författningssamlingens årstryck, äfven får sig
uppdraget att ombestyra detta kungörelsetryck
eller, ifall det skulle befinnas mindre lämpligt,
tryckningen och expeditionen offentligt utbjudes
till den minst bjudande; att omkostnaderna för
tryckningen, papperet m. om. i första rummet
betäckas af inkommande annonsafgifter, samt.
att något annat, än som här förutsättes, ej får
intagas i Bikets allmäxna kungörelser. I same
manhang med denna kontraproposition uttalade
hr Ridderstad den åsigt: att den kungl. proposi-
tiouens hufvudsakliga uppgift, att sprida till all-
män kännedom sädana legala tillkännagifvanden,
hvarpå mångas välfärd kan bero, sålunda aldrabäst
uppnåddes; att ifall ett statsanslag verkligen
skulle påkallas, detsamma säkerligen skulle komma
att inskränka sig till ett ganska obetydligt re-
servations-anslag, enär det vore ganska antag-
ligt att annousafgifterna hufvudsakligt skulle
betäcka alla omkostuader; samt att regeringen
jJemväl sålunda undveke den inför det allmänna
omdömet minst sagdt tvetydiga ställning hvari
hon skulle komma, i fall hon — såsom sjelf
moraliskt ansvarig tidningsutgifvare — kost-
nadsfritt skulle täfta med den öfriga pressen.
Hr Carlen, som härefter fick ordet, upplyste i
ett talangfullt längre yttrande: att kungl. maj:t,
då propositionen stödde sig på lagberedningens
underdåniga skrifvelse af den 28 oktober 1850,
tydligen missförstått beredningens mening, all--
denstund den icke gaf vid handen Post- och
Turikestidningen — utan, såsom hr Ridderstad fö-
reslagit, en särskild kungörelsetidning. Hr Car-
len uppgaf derjemte att beredningen ansett att den,
utan alla statsanslag, borde bira sig endast och
allenast på grund af injommande annonsafgifter.
Hr Mierta visade genom exempel från de för-
flutna 30 åren huru litet gagn regeringen i sjelf-
va verket har af en organ, som blott af nam-
net salarierad förlorar i anseende och värde.
Herr Muren förordade obetingadt bifall. Herr
Pettersson ansåg denna proposition såsom den
gladaste företeelse, som företett sig under den-
na tid, och trodde att denna företeelse skulle
väcka stor glädje 1 hela laudet, då hvarje press
måste bli bättre än den nuvarande svenska samt
ansåg de stora tidningarnes rop mot förslaget
blott härröra af krassaste skräanda samt fruk-
tan för täflan. Hr Wistrand instämde hufvud-
sakligen i den kungl. propositionen. Hr Ifierta
visade hr Pettersson med praktiska exempel
från kakelugnsmakeriet olägeuheterna af genom
statsanslag motarbetad täflan. Hr Isberg lät
cen k. prop. åtföljas af sina lifligaste välönsk-
ningar.
Bondeståndet var nästan enhälligt emot pro-
positionen.
Rosenberg, som först erhöll ordet, upplyste
att geuom den k. propositionen åsyftades ett
understöd åt Posttidningen at ej mindre än
45,000 rdr, ty 38,000 rdr skulle den erhålla
i kontant hjelp och den föreslagna befrielsen
från stämpelafgilten ginge till 7,060 rdr. Tal.
påpekade att sällan eller aldrig får man i nämnde
tidning se regeringens åsigter i statsfrågor. Tid-
ningen är numera som bekant ingenting annat
äl ett officielt annonsblad, der man blir un-
derrättad om patentbref, konkurssammanträden
m. m., liksom Stockholms Dagblad är ett dy-
likt af privat natur. Folket borde sjelft ega
rättighet att prenumerera på de tidningar, som
det tycker om, och i detta fall icke på ringa-
ste vis underkastas något förmynderskap. Flera
ledamöter bördes instämma i detta anförande.
Bjerkander, Engman, Per Nilsson 1- Espö,
Sven Nilsson från Kristianstads län, Svensen,
Medin, August Andersson från Östergötland,
Ilörnfelt och Ola Jönsson talade äfven emot