enligt gällande lagar och författningar skola meddelas allmänhesen, enär mängas hela välfärd deraf beror, från och med nästkommande är, genom förutgången uppsägning, skiljas från Postoch Inrikes tidningar; att dessa stämningar, kallelser och underrättelser af ofvauskrifne art tryckas särskildt under den gemensamma rubriken: Rikets allmänna kungörelser; att dessa kungörelser spridas med posten kring landet, i likhet med andra länskungörelser, på sätt likväl att de först komma församlingarnes hrr pastorer tillhauda, med förständigande att på sedvanligt sätt vid eller i kyrkan allmängöra dem; att kungörelserna, efter att sålunda ha blifvit allmängjorda, öfverlemnas till ordföranden 1 kommunalstämma att förvaras; att an tingen samma auktoritet, som har bestyret med författningssamlingens årstryck, äfven får sig uppdraget att ombestyra detta kungörelsetryck eller, ifall det skulle befinnas mindre lämpligt, tryckningen och expeditionen offentligt utbjudes till den minst bjudande; att omkostnaderna för tryckningen, papperet m. om. i första rummet betäckas af inkommande annonsafgifter, samt. att något annat, än som här förutsättes, ej får intagas i Bikets allmäxna kungörelser. I same manhang med denna kontraproposition uttalade hr Ridderstad den åsigt: att den kungl. propositiouens hufvudsakliga uppgift, att sprida till allmän kännedom sädana legala tillkännagifvanden, hvarpå mångas välfärd kan bero, sålunda aldrabäst uppnåddes; att ifall ett statsanslag verkligen skulle påkallas, detsamma säkerligen skulle komma att inskränka sig till ett ganska obetydligt reservations-anslag, enär det vore ganska antagligt att annousafgifterna hufvudsakligt skulle betäcka alla omkostuader; samt att regeringen jJemväl sålunda undveke den inför det allmänna omdömet minst sagdt tvetydiga ställning hvari hon skulle komma, i fall hon — såsom sjelf moraliskt ansvarig tidningsutgifvare — kostnadsfritt skulle täfta med den öfriga pressen. Hr Carlen, som härefter fick ordet, upplyste i ett talangfullt längre yttrande: att kungl. maj:t, då propositionen stödde sig på lagberedningens underdåniga skrifvelse af den 28 oktober 1850, tydligen missförstått beredningens mening, all-denstund den icke gaf vid handen Postoch Turikestidningen — utan, såsom hr Ridderstad föreslagit, en särskild kungörelsetidning. Hr Carlen uppgaf derjemte att beredningen ansett att den, utan alla statsanslag, borde bira sig endast och allenast på grund af injommande annonsafgifter. Hr Mierta visade genom exempel från de förflutna 30 åren huru litet gagn regeringen i sjelfva verket har af en organ, som blott af namnet salarierad förlorar i anseende och värde. Herr Muren förordade obetingadt bifall. Herr Pettersson ansåg denna proposition såsom den gladaste företeelse, som företett sig under denna tid, och trodde att denna företeelse skulle väcka stor glädje 1 hela laudet, då hvarje press måste bli bättre än den nuvarande svenska samt ansåg de stora tidningarnes rop mot förslaget blott härröra af krassaste skräanda samt fruktan för täflan. Hr Wistrand instämde hufvudsakligen i den kungl. propositionen. Hr Ifierta visade hr Pettersson med praktiska exempel från kakelugnsmakeriet olägeuheterna af genom statsanslag motarbetad täflan. Hr Isberg lät cen k. prop. åtföljas af sina lifligaste välönskningar. Bondeståndet var nästan enhälligt emot propositionen. Rosenberg, som först erhöll ordet, upplyste att geuom den k. propositionen åsyftades ett understöd åt Posttidningen at ej mindre än 45,000 rdr, ty 38,000 rdr skulle den erhålla i kontant hjelp och den föreslagna befrielsen från stämpelafgilten ginge till 7,060 rdr. Tal. påpekade att sällan eller aldrig får man i nämnde tidning se regeringens åsigter i statsfrågor. Tidningen är numera som bekant ingenting annat äl ett officielt annonsblad, der man blir underrättad om patentbref, konkurssammanträden m. m., liksom Stockholms Dagblad är ett dylikt af privat natur. Folket borde sjelft ega rättighet att prenumerera på de tidningar, som det tycker om, och i detta fall icke på ringaste vis underkastas något förmynderskap. Flera ledamöter bördes instämma i detta anförande. Bjerkander, Engman, Per Nilsson 1Espö, Sven Nilsson från Kristianstads län, Svensen, Medin, August Andersson från Östergötland, Ilörnfelt och Ola Jönsson talade äfven emot