OH h —mK H rr Ä ÄMM blaye, ithy vi äro markis Reginalds naturliga arfvingar, att vi ogerna vidare se er här, samt bedja er vara af den godheten att annorstädes söka ett mera gästfritt hem. Dessa bittra ord framkallade ett hotande mummel från alla håll. Herr Jacquemet insåg att han gått för långt; men det var för sent att vända åter. Man är högmodig, när man eger femtio tusen francs i räntor, och dertill äfven en ny förmögenhet; herr Jacquemet var alltför stolt för att rygga tillbaka. Rolf hade blifvit förskräckligt blek. Den bittra verkligheten bortsopade med sin mörka vinge hans sköna drömmar och kastade honom ned uti en bottenlös afgrund. En person hade uppmanat honom att lemna denn: boning, der han under tio år blifvit behandlad som en son och betraktad såsom husbonde. Kalken var fylld till brädden. Rolf insåg att han skulle bli tokig om han icke lät sitt raseri utbryta. Han drog värjan och rusade mot chevaliern, ropande med upprörd stämma: — Ah! usling! ni tror er kunna håna mig i dens hus, som jag kallade min far!.. Nitror er kunna jaga mig härifrån såsom ett barn, hvilket endast gråter när man misshandlar det! Vänta skall ni få se! Bäven i det ögonblick då Rolf trodde sig nå sur fiende hade minst tio personer ställt sig mellan de båda motståndarne, och grefven höll sig försigtigt bakom denna lefvande mur. En gammal herre, som varit intim vän med Reginald och hyste en varm tillgifvenhet för Rolf, tog ifrån honom värjan till hälften med våld, till hälften genom öfvertalande och sökte lugna honom. Det lyckades bättre än han hoppats.