Kolf lydde, och väntade under tystnad, att Reginald skulle börja samtalet. Markisens ansigte uttryckte nu såsom alltid den hjertligaste välvilja, men det bar derjemte prägeln af djup högtidligt allvar. Det syntes tydligt att det var någonting af synnerlig vigt å färde. Den gamle började sålunda: — Mitt kära barn, du fyller i dag aderton år, och det är snart tio som vi tillbragt tillsammuns. Jag har alltid betraktat dig såsom min son... Från första dagen, du kom i mitt hus, har jag icke försummat någonting, som synts mig kunna befrämja din framtida lycka... Jag har sökt samtidigt utbilda både din kropp och din själ, och jag har lyckats: du är hvarken behäftad med sjukdomar eller laster... Du har väl inga förebråelser att ställa till mig, Rolf, eller huru? — OO, min far, min far! utropade den unge mannen, förebråelser!. .. Så ni kan säga! Jag förebraå er! Jag som tvärtom icke finner ord, hvilka uttrycka hela den oändliga tacksamhet jag hyser för er! Markisen ålade honom tystnad genom en vänlig åtbörd. Derpå återtog han: — Hvad dig beträffar, min gosse, kan jag till min outsägliga glädje ge dig det vitsordet, att du öfvermåttan tillfredsställt mina önskningar, vida öfverträffat mina förhoppningar. Du är min stolthet, Rolf, och det finnes icke en ädling i hela Frankrike, som icke skulle vara stolt öfver att ega en son, sådan som du. Rolf tog på sig en blygsam min och ämnade afbryta markisen; men denne fortfor: — Jag har bildat mig ett omdöme om dig; jag vet hvad du går för. Du är en bra gosse,