Kolf lydde, och väntade under tystnad, att
Reginald skulle börja samtalet. Markisens an-
sigte uttryckte nu såsom alltid den hjertligaste
välvilja, men det bar derjemte prägeln af djup
högtidligt allvar. Det syntes tydligt att det
var någonting af synnerlig vigt å färde. Den
gamle började sålunda:
— Mitt kära barn, du fyller i dag aderton
år, och det är snart tio som vi tillbragt till-
sammuns. Jag har alltid betraktat dig såsom
min son... Från första dagen, du kom i mitt
hus, har jag icke försummat någonting, som
synts mig kunna befrämja din framtida lycka...
Jag har sökt samtidigt utbilda både din kropp
och din själ, och jag har lyckats: du är hvar-
ken behäftad med sjukdomar eller laster...
Du har väl inga förebråelser att ställa till mig,
Rolf, eller huru?
— OO, min far, min far! utropade den unge
mannen, förebråelser!. .. Så ni kan säga! Jag
förebraå er! Jag som tvärtom icke finner ord,
hvilka uttrycka hela den oändliga tacksamhet
jag hyser för er!
Markisen ålade honom tystnad genom en
vänlig åtbörd. Derpå återtog han:
— Hvad dig beträffar, min gosse, kan jag
till min outsägliga glädje ge dig det vitsordet,
att du öfvermåttan tillfredsställt mina önsknin-
gar, vida öfverträffat mina förhoppningar. Du
är min stolthet, Rolf, och det finnes icke en
ädling i hela Frankrike, som icke skulle vara
stolt öfver att ega en son, sådan som du.
Rolf tog på sig en blygsam min och ämnade
afbryta markisen; men denne fortfor:
— Jag har bildat mig ett omdöme om dig;
jag vet hvad du går för. Du är en bra gosse,