— Rolf.
— Nå, än din far, hur heter han?
— Roger Rigaud.
Markisen rynkade ögonbrynen.
— Han har ju fordom tjenat vid franska gar-
det, om jag mins rätt.
— Ja, herr markis.
— Och är fattig, eller huru?
— Ja, herr markis, mycket fattig.
— Han lär lefva på tjufskytte, efter hvad
mina skogvaktare försäkra.
— Det ha de ljugit, herr markis! utropade
Rolf i förnärmad ton.
Hvarföre skulle jag vidröra detta ämne i
mitt samtal med gossen? tänkte herr Trem-
blaye ... En son kan icke, bör icke anklaga
sin far.
Efter en stunds tystnad återtog Reginald
högt:
— Aro ni flera syskon?
— Nej, herr markis, jag är enda barnet.
— Håller din far af dig?
— Det tror jag inte.
— Han brukar då misshandla dig.
— Ja, ibland.
— Hvad sysselsätter du dig med om da-
garne?
— Jag gör just ingenting.
— Men din far har väl ställt så till att du
får någon undervisning.
— Han har lärt mig läsa; det är allt hvad
han sjelf kan och mera kan inte heller jag.
— Skulle du inte gerna vilja lära dig
mera?
— Ack jo! .. Men det är inte möjligt.
— Har du någon gång tänkt på framtiden?