ARA AA VALUE e STR CM HALDA EMIL UVIBDLEI ATI VAR TL
vägen påstodo allesammans pojkarne sig icke ega
någon vetskap om.
Landsorten.
Polishistoria från Göteborg. En af stadens
mest bekanta demi-monde-damers namn har åter
här genljudat inför en domstol — denna gång inför
polisen. En fru E. Nissen, bekant från en föregå-
ende ful rättegång med sin man, har nemligen at
en hr W. blifvit. anklagad derföre att hon sistl.
torsdag från honom med våld tagit ett guldankar-
gångsur, hvilket hon sedermera icke kunnat förmås
återlemna, icke ens af poliskommissarien Kant, som
af hr W. blifvit underrättad om tillgreppet.
Målet förevar sistl. måndag, och berättade dervid
hr W., att han torsdagen förut genom bref blifvit om-
bedd infinna sig hos fru Nissen, som begärde låna
penningar till hyrans betalande; att hon, då han
vägrade lemna henne några penningar, ögonblick-
ligt ryckte ifrån honom hans ur med kedja af guld,
hvarvid haken, som höll kedjan i knapphålet på
västen, blef qvarsittande i detta; att hon ropat
hjelp! mord! då han ville återtaga uret, och slut-
ligen, att han gått hem efter 50 rdr, hvilka han
lemnat henne mot löfte att återfå klockan, hvarpå
hon — behöll både uret, kedjan och penningarne.
På hans begäran att återfå uret och kedjan, sva-
rade hon med hån.
Rättmätigt förtrytsam öfver ett dylikt beteende,
anmälde han saken för kommissarien Kant, hvil-
ken infann sig i hennes bostad och, såsom nyss
nämndes, förgäfves uppmanade henne att framlemna
uret, det hon förnekade sig inneha. Han aflägs-
nade sig för att hemta ett par poliskonstaplar, qvar-
lemnande en annan person, hvilken han tagit med
sig som vittne, för att se till det damen, hvars sätt
emot dem båda vexlat emellan ilsken oförskämdhet
och inställsam vänlighet, ej under tiden skulle göra
sig af med uret. Då han återkom med konstap-
larne, hade den nyssnämnda personen blifvit af den
nyckfulla värdinnan — utkastad, hvarefter hon till-
stängt dörren. Hon hördes nu sjungande gå inne
1 sitt rum, utan att på tillsägelserna om att öppna
dörren lemna andra svar än ovett.
En smed efterskickades för att dyrka upp dör-
ren. Sedan denna blifvit öppnad, nekade den ståt-
liga frun lika ifrigt som förut att inneha något hr
W. tillhörigt ur. Då hon dolde nycklarne, dyrkade
man upp klaffen till hennes chiffonier, utan att uret
fanns der. För att lättare åtkomma öfriga lådor,
tog man ifrån henne nycklarne. Medan man nu
höll på att ransaka damens gömmor, observerade
kommissarien Kant, att hon med en blixtsnabb rö-
relse upphängde uret på väggen, å en der anbringad
liten staty. Afven de båda poliskonstaplarne, hvilka
dock ej observerat denna manöver, hade iakttagit
att uret vid deras inträde ej fanns på denna plats,
utan af någon blifvit dithängdt.
Kedjan påträffades sedermera i en trasa, lig-
gande i en bordslåda. Framför bordet satt ett
barn, som drack kaffe. Den som fann kedjan var
hr W., hvilken blifvit uppmanad att vara behjelp-
lig vid undersökningen; men konstapel Anders-
son iakttog att det ej kunnat vara hr W. som dit-
lagt kedjan,
Fru N. som derefter fick ordet förklarade, att
hr W. på torsdags eftermiddag kommit till henne,
och dervid hade det händt sig så, att hans urkedja
hakat sig fast i hennes kläder. Huruvida kedjan
eller uret på något sätt kommit ur hans ficka, hade
hon sig icke bekant. Hvarken uret eller kedjan
hade hon haft något att skaffa med, men deremot
hade hr W. haft ett ur till låns af henne sedan
före julen 1864. Denna historia invecklades dock
med det öfriga på ett så oredigt sätt, att den Syn-
karligen var anlagd på att tillkrängla saken. Hvad
hetwäftar det förhållande, att u et blifvit funnet hos
henne, ville hon göra troligt, att hr W. skulle sjelf
hängt dit uret, för att bringa henne i obehag, och
orsaken till denna hatfullhet å hr W:s sida vore
hans förskräckliga svartsjuka, sade hon. Uret vore
för öfrigt kanske just detsamma, som hr W. fått
låna af henne. — Någon femtioriksdaler hade hon
ej vid tillfället af hr W. erhållit.
fin person Intygade likväl, att hr W. egt det ur,
som blifvit funnet hos fru N., i åtta år, äfvensom
att han haft uret på sig, då han gick till fru N.,
från hvilken han senare återkom och mycket upp-
rörd berättade honom att hon fråntagit honom det-
samma. Han hade då tagit med sig femtio riks-
daler för att återlösa uret och sålunda slippa från
vidare ohehag.
DÅ fru N. vid förhöret förnekade att ha af hr
W. emottagit en femtioriksdaler, erinrade han henne
om att hon genast efter mottagandet gått ned och
med sedeln betalt hyran. Till svar härå förkla-
rade hon att sådane sedlar hade hon många.
Hon uppträdde för öfrigt med stor munvighet
inför poliskammaren, påstod att hon blifvit våld-
samt behandlad af saväl hr W., som af kommissa-
rien Kant, tillfölje hvaraf hon också skulle ha fått
blåmärken. Dessa beskyllningar visade sig dock
obefogade, och hade polisen ej vidare burit hand
på henne, än då man fråntog henne nycklarne
till chiffonieren, hvarvid man i anseende till hennes :
vildhet måste fasthålla henne i armarne. — Hon
muntrade för öfrigt under förhöret åhörarne med
åtskilliga witzar, och andra qvickheter, — något
vulgära, det medgifves, — hvilka hon med sjelfbe-
låtenhet utsade.
Hennes drägt var elegant och hållningen mycket
säker.
Målet! remitterades till rådhusrätten och tillät
poliskammaren hustru Nissen att i afbidan på ran-
bakning derstädes vistas på fri fot.