ARA AA VALUE e STR CM HALDA EMIL UVIBDLEI ATI VAR TL vägen påstodo allesammans pojkarne sig icke ega någon vetskap om. Landsorten. Polishistoria från Göteborg. En af stadens mest bekanta demi-monde-damers namn har åter här genljudat inför en domstol — denna gång inför polisen. En fru E. Nissen, bekant från en föregående ful rättegång med sin man, har nemligen at en hr W. blifvit. anklagad derföre att hon sistl. torsdag från honom med våld tagit ett guldankargångsur, hvilket hon sedermera icke kunnat förmås återlemna, icke ens af poliskommissarien Kant, som af hr W. blifvit underrättad om tillgreppet. Målet förevar sistl. måndag, och berättade dervid hr W., att han torsdagen förut genom bref blifvit ombedd infinna sig hos fru Nissen, som begärde låna penningar till hyrans betalande; att hon, då han vägrade lemna henne några penningar, ögonblickligt ryckte ifrån honom hans ur med kedja af guld, hvarvid haken, som höll kedjan i knapphålet på västen, blef qvarsittande i detta; att hon ropat hjelp! mord! då han ville återtaga uret, och slutligen, att han gått hem efter 50 rdr, hvilka han lemnat henne mot löfte att återfå klockan, hvarpå hon — behöll både uret, kedjan och penningarne. På hans begäran att återfå uret och kedjan, svarade hon med hån. Rättmätigt förtrytsam öfver ett dylikt beteende, anmälde han saken för kommissarien Kant, hvilken infann sig i hennes bostad och, såsom nyss nämndes, förgäfves uppmanade henne att framlemna uret, det hon förnekade sig inneha. Han aflägsnade sig för att hemta ett par poliskonstaplar, qvarlemnande en annan person, hvilken han tagit med sig som vittne, för att se till det damen, hvars sätt emot dem båda vexlat emellan ilsken oförskämdhet och inställsam vänlighet, ej under tiden skulle göra sig af med uret. Då han återkom med konstaplarne, hade den nyssnämnda personen blifvit af den nyckfulla värdinnan — utkastad, hvarefter hon tillstängt dörren. Hon hördes nu sjungande gå inne 1 sitt rum, utan att på tillsägelserna om att öppna dörren lemna andra svar än ovett. En smed efterskickades för att dyrka upp dörren. Sedan denna blifvit öppnad, nekade den ståtliga frun lika ifrigt som förut att inneha något hr W. tillhörigt ur. Då hon dolde nycklarne, dyrkade man upp klaffen till hennes chiffonier, utan att uret fanns der. För att lättare åtkomma öfriga lådor, tog man ifrån henne nycklarne. Medan man nu höll på att ransaka damens gömmor, observerade kommissarien Kant, att hon med en blixtsnabb rörelse upphängde uret på väggen, å en der anbringad liten staty. Afven de båda poliskonstaplarne, hvilka dock ej observerat denna manöver, hade iakttagit att uret vid deras inträde ej fanns på denna plats, utan af någon blifvit dithängdt. Kedjan påträffades sedermera i en trasa, liggande i en bordslåda. Framför bordet satt ett barn, som drack kaffe. Den som fann kedjan var hr W., hvilken blifvit uppmanad att vara behjelplig vid undersökningen; men konstapel Andersson iakttog att det ej kunnat vara hr W. som ditlagt kedjan, Fru N. som derefter fick ordet förklarade, att hr W. på torsdags eftermiddag kommit till henne, och dervid hade det händt sig så, att hans urkedja hakat sig fast i hennes kläder. Huruvida kedjan eller uret på något sätt kommit ur hans ficka, hade hon sig icke bekant. Hvarken uret eller kedjan hade hon haft något att skaffa med, men deremot hade hr W. haft ett ur till låns af henne sedan före julen 1864. Denna historia invecklades dock med det öfriga på ett så oredigt sätt, att den Synkarligen var anlagd på att tillkrängla saken. Hvad hetwäftar det förhållande, att u et blifvit funnet hos henne, ville hon göra troligt, att hr W. skulle sjelf hängt dit uret, för att bringa henne i obehag, och orsaken till denna hatfullhet å hr W:s sida vore hans förskräckliga svartsjuka, sade hon. Uret vore för öfrigt kanske just detsamma, som hr W. fått låna af henne. — Någon femtioriksdaler hade hon ej vid tillfället af hr W. erhållit. fin person Intygade likväl, att hr W. egt det ur, som blifvit funnet hos fru N., i åtta år, äfvensom att han haft uret på sig, då han gick till fru N., från hvilken han senare återkom och mycket upprörd berättade honom att hon fråntagit honom detsamma. Han hade då tagit med sig femtio riksdaler för att återlösa uret och sålunda slippa från vidare ohehag. DÅ fru N. vid förhöret förnekade att ha af hr W. emottagit en femtioriksdaler, erinrade han henne om att hon genast efter mottagandet gått ned och med sedeln betalt hyran. Till svar härå förklarade hon att sådane sedlar hade hon många. Hon uppträdde för öfrigt med stor munvighet inför poliskammaren, påstod att hon blifvit våldsamt behandlad af saväl hr W., som af kommissarien Kant, tillfölje hvaraf hon också skulle ha fått blåmärken. Dessa beskyllningar visade sig dock obefogade, och hade polisen ej vidare burit hand på henne, än då man fråntog henne nycklarne till chiffonieren, hvarvid man i anseende till hennes : vildhet måste fasthålla henne i armarne. — Hon muntrade för öfrigt under förhöret åhörarne med åtskilliga witzar, och andra qvickheter, — något vulgära, det medgifves, — hvilka hon med sjelfbelåtenhet utsade. Hennes drägt var elegant och hållningen mycket säker. Målet! remitterades till rådhusrätten och tillät poliskammaren hustru Nissen att i afbidan på ranbakning derstädes vistas på fri fot.