stå det, mitt sinne var oroligt och mitt hjerta
klappade häftigt. Jag bäfvade, utan att veta
hvarföre; jag erfor en sådan fruktan, som mörk-
ret och ensamheten alstra. Den lilla lampa,
som fogden ställt på bordet bredvid eldstaden,
spred ett matt sken, som endast bidrog till att
göra mörkret i de öfriga delarne af rummet
mera ogenomträngligt. Utom den trånga krets
som upplystes af detta ljus, kunde man blott
oredigt urskilja föremålen, hvilka då och då
tycktes röra sig. Den våldsamma blåsten, som
trängde in i de öde salarne, åstadkom sällsam-
ma ljud. Mina blickar voro fästade på boken,
och jag läste maskinmässigt deri, men tankarne
voro på annat håll.
frivilligt sade jag till mig sjelf, att det
slott, hvari jag befann mig, tillhört den man
jag dödat. Jag tyckte mig åter vara på Malta,
på strada Stretta, jag såg kommendören fram-
för mig och yåra värjor korsas, jag hörde min
fiende med. slocknande stämma framhviska dessa
ord, som så ofta ljudit i mina öron: Laga att
min vårja blir förd till Tete-Foulques, och att
man i slottskapellet läser hundra messor för
min själafrid.
Ni torde medge, att jag illa valt tid och
ställe för frammanandet af dessa minnen. Mer
än ept gång tänkte jag afbryta mina böner och
bege mig till slottsfogden, men jag qvarhölls
af en falsk hederskänsla; jag skämdes öfver min
vidskepliga fruktan. Gång efter annan lade
jag ved på elden, för att lifva upp denna och
få ljusare i rummet; men jag vågade icke se
mig omkring. Jag tyckte mig oupphörligt känna
en hand läggas på min axel och trodde att jag
kulle befinna mig ansigte mot ansigte med