Äfventyraren. Roman af förf; till )Jean Vaubaron. Första delen. Rolf och Johanna. (Forts. fr. föreg. AF.) XXXVI. Rustkammaren. Den gamle fogden, till hvilken eremiten förde mig, upplyste att rustkammaren var det rum, der de aflidne Foulquerrernas och deras besegrade fienders vapen voro samlade. Jag önskade så skyndsamt som möjligt uppfylla mitt offers bön och begärde derföre att genast bli införd i rustkammaren. Det var ett särdeles stort rum, mycket bättre underhållet än något annat i slottet. Tiden hade blekt färgerna på det fordom med utmärkta målningar prydda taket och med damm öfverdragit det förr så glänsande ekvirket. Rundtomkring sågos porträtter af ätten Foulquerres medlemmar och de fruntimmer som desse herrar tagit till äkta. Den som isynnerhet ådrog sig min uppmärksamhet var Foulques Taillefer, grefve af Angouleme, som uppbyggt slottet. Hans bild förskräckte mig: Han var beväpnad från topp till tå och hade blifvit aftagen i det ögonblick, då han steg till häst för att begifva sig ut i slagtningens vilda tumult; hans hotfulla ögon tycktes mig gnistra af en