Mitt första alla barn ju vilja vara,
Fhvad än fullväxt folk för händer har:
De vilja se... de vilja titta, bara...
Vi minnas det från våra barndomsdar,
Men ingen mäktar denna drift förklara.
Mitt andra följer oss vid lifvets lopp:
Vi se det ej, men vi dess kraft förnimma.
Det störtar hus... det rycker skogar opp —
Det kan oss flytta, på en enda timma,
I qvalets djup, från lyckans högsta topp,
Så att vi ej al hoppet se en strimma.
Hur lycklig du, om ödets Gud dig gaf
Mitt hela ständigt uppå lyckans haf!
as a rä rt a OR 2 MENING SE AED LSE SRA AE