Mitt första alla barn ju vilja vara, Fhvad än fullväxt folk för händer har: De vilja se... de vilja titta, bara... Vi minnas det från våra barndomsdar, Men ingen mäktar denna drift förklara. Mitt andra följer oss vid lifvets lopp: Vi se det ej, men vi dess kraft förnimma. Det störtar hus... det rycker skogar opp — Det kan oss flytta, på en enda timma, I qvalets djup, från lyckans högsta topp, Så att vi ej al hoppet se en strimma. Hur lycklig du, om ödets Gud dig gaf Mitt hela ständigt uppå lyckans haf! as a rä rt a OR 2 MENING SE AED LSE SRA AE