ditionen, skulle på lördags afton sammanträda å Smedseröds gästgifvaregard, belägen 5 mil härifrån. Derstädes sammanstötte också på sagde tid hr Hammarstraud, kronolänsmannen i Inlands Nordre härad, Palmqvist, Chr. Larsson i Grössby och kommissarien Kant. Dessutom hade man anskaffat säkert folk, hvilka dels kunde bidraga till bofvarnes gripande dels tjena som lotsar i de villsamma ödemarker man skulle besöka. (Genom skogar, öfver berg och moras utan vägar och stigar måste man, sedan man lemnat åkdonen, i det gemenaste väder och becksvarta natten vandra till fots, tills man hunnit fältet för operationerna, der man ville inträffa söndags morgon före dagens inbrott, för att hålla vakt tills man kunde göra angreppet vid dagsljus, för den händelse man skulle behötva att begagna vapen. . Det var på fyra olika ställen man skulle fånga bofvarne och man hade derföre delat sig i olika trupper. Den ena, ledd af kommissarien Kant, och för öfrigt bestående af handl. Chr. Larsson samt hyrkusken härstädes J. Andersson, begaf sig till torpet Örevartens dämme, i Ucklum, hvarest den egentlige anstiftaren af rånet, John Peter Lindanark, hvilken man visste vara försedd med skarpladdadt gevär, bodde. Denne, som förut undergått tio års fästningsstraff och för tvenne år sedan sluppit lös, hade före jul gift sig med en torparflicka. Svärföräldrarne bodde jemte de nygifta i torpet, hvilket utgjordes af en eländig jordkula. Man knackade på dörren, som efter en stund öppnades. Då Lindmark såg, att det var farliga personer som inträdde, grep han efter sin på väggen hängande skarpladdade bössa, men med ett kraftigt tag ryckte kommissarien Kant upp honom ur sängen, innan han fick fatt i geväret. Hr Hammarstrand samt landtbrukaren Lars Hansson hade under tiden begifvit sig till torpet Mos:seslätt under Backa, ätvenledes i Ucklums socken, hvarest bor en vådlig persedel vid namn Olof Nilsson. Denne, som för 5 å 10 år sedan befann sig här i staden i egenskan af lervök., blef derunder tvenne gånger dömd för öfverfallande af poliskonstapel — den ena gången med knif. Med ett fräckt kallgrin såg han sig fångad, oaktadt hans hustru, som befann sig i långt framskriden grossess, nu blef lemnad ensam med sju eller åtta små barn. Ett tredje parti höll vakt kring hemmanet Backa, hvarest bonden Joh:s Johansson är boende. Denne emte hans dräng blefvo häktade, såsom de der vart medvetna om rånet, i hvilket de dock ej deltasit. Afven hustrun har helt säkert känt till brottet, uen blef dock ej häktad, enär hon hade flera minderåriga barn att sköta. Dessa häktningar skedde sedan de öfriga verkställts. Sedan kommissarien Kant häktat Lindmark, hbegaf han sig till soldaten n:o 17 vid Bohusläns regemente Carl Olsson Krans, hvilken äfven häktades. Denne bodde i torpet Skoggärdet, Spekeröds socken. Han hade jemte Lindmark och Olof Nilsson begått rånet. Under tiden hade kronolänsman Palmqvist jemte hans medhjelpare å en aflägsen gård anställt husvisitation hos en person som haft transaktioner med rånarne. Intet resultat vanns dock. Hr P. sammanstötte senare med hufvudstyrkan i Backa vid middagstiden.. De hade samtlige varit ute sedan kl. 4 på morgonen. Såväl i de misstänktes hem som sedermera i Smedseröd, dit de fördes, hölls förhör med dem. De nekade till en början att ha befunnit sig ute någon natt på nyåret. Slutligen måste de dock medgifva det en sak som ligger emot dem. Några penningar anträffades ej i deras hem, man vet med visshet, att de ha de röfyade morna gömda i bergen i närheten af sina men Ssumhem. De lära till och med hos en torpare ha stulit buteljer för att i dem förvara de stulna sedlarne. Efterspaningarne efter penningarne fortgingo i sår. De misstänkta förvaras tillsvidare hvar för sig på Smedseröds gästgifvaregård. Det bör anmärkas, att ehuru de tilltalades hem iro belägna på tre mils afstånd, om man reser andsvägen, från det ställe der rånet begicks, är ikyväl afståndet öfver bergen blott en mil. Vidare kan nämnas, att då rånet begicks, störade alla tre bofyarne fram mot ena sidan om hästen, hvilken de tyenne fasthöllo, medan den anlre sprang framför hästen för att komma till potiljonen, hvilken han sedan slog i hufvudet med mn grof stör. Postiljonen, som således hade god id på sig för att sätta sig i försvarstillstånd, drog också ganska rigtigt fram en liten pistol, men haten var fastrostad, så att innan han hann spänna lenne och aflossa skottet, hvilket kanske i alla fall ar odugligt, hade han redan blifvit slagen så rårdt i hufvudet, att han var försatt ur stridbart kick. En mängd detaljer angående upptäckten af råarne böra tillsvidare hållas hemliga, hvadan vi är vilja förbigå desamma. NW oe I —-— ee