och han gjorde sig åter i ordning att börja
striden. Jag anföll honom häftigt och med ra-
seri. Knappt hade vi korsat värjorna, förrän
hans ansigtsuttryck förändrades. Fruktan af-
speglade sig i hans drag, och han ställde sig
tätt invid väggen, likasom förutsåge han sitt fall
och ville ha ett stöd. Hans aning bedrog ho-
nom icke; ty vid första stöt jag rigtade ät ho-
nom, trängde min värja tvärsigenom hans kropp.
Ian raglade bakut mot väggen, och sjönk der-
efter ned på knä. Med slocknande stämma.
framstammade han då dessa ord:
— En långfredag! ... en långfredag! .. -
Må Gud förlåta er min död!,.. Laga att min
värja blir förd till Tete-Foulques, och ati man
läser hundra messor i slottskapellet för min
själafrid!
Nu förmådde han ej längre bibehålla sim
ställning, utan föll omkull på den blpdsölade
marken; han vred sig en stund konvulsiviskt
och dog. I första ögonblicket egnade jag icke:
mycken uppmärksamhet åt hans sista ord, och
att jag nu kommer ihåg dem så väl, härleder
sig derutaf att de sedan dema tid minga. gån
ger ljudit i mina öron,
Jag afgaf en förklaring i enlighet med stad-
garnes föreskrifter. Ordenuskapitlet sammanträdde
till öfverläggning om saken, och som händelsen.
inträffat till följd af ett tillfälligt möte på stradu:
Stretta, ansågs den ej kunna leda till någon.
åtgärd. Längtifrån att bli nedsatt i allmänhe-
tens omdöme Äcenom denna duell, vann jag
ökadt anseende. Foulquerre var nemligen. har
tad och afskydd af nästan alla imenniskor,. och
man tyckte att han väl förtjent sitt öde. Su
dömde menniskorna, men Guds och mitt eget